1988 hade jag, som jag skrivit om tidigare fått en idé om att flytta ut "på landet" och hamnade då i Åtvidaberg, Östergötland.
Ridningen, liksom många andra fritidssysselsättningar, ger ju möjlighet att knyta nya kontakter. Så, det är ju en bra inkörsport när man är ny på ett ställe.
Två saker minns jag framför allt; KM (Klubbmästerskap) i dressyr där jag vann båda klasserna jag tävlade i - jag blev dock inte klubbmästare eftersom man räknade samman poäng även från tidigare tävlingar, som jag ju inte hade varit med på -
och Luciakadriljen. vi var 6 equipage, som hade tränat för en kadriljuppvisning på Luciakvällen. Mörkt och kallt och mycket snö, dessutom halv storm ute. Vi värmer upp hästarna inne i ridhuset och just när musiken sätts på och vi skall börja kadriljen slocknar allting! Musiken tystnar och lamporna slocknar - det blev absolut kolsvart. Alla lysen, även ute, slocknade. Svartare går inte att föreställa sig. Full panik och ett himla oväsen. Jag red ett litet fullblodssto och hade bara en tanke i huvudet; vad du gör så håll dig kvar på hästen! Det är lika med livsfara att ramla av i det här mörkret. Jag tog ett rejält tag om hennes man och klamrade mig fast samtidigt som jag försökte lugna hästen. Efter en, som det tycktes, hel evighet var det någon som kom på den ljusa (haha!) idéen att gå ut och sätta på lysena på sin bil och parkera den vid ingången till ridhuset. Då vi äntligen kunde se någonting igen, så visade det sig att den enda som satt kvar på hästen var jag, alla andra hade ramlat av sina hästar. Efter den händelsen är jag alltid lite orolig för att rida i ridhuset när det är mörkt och blåsigt.
och Luciakadriljen. vi var 6 equipage, som hade tränat för en kadriljuppvisning på Luciakvällen. Mörkt och kallt och mycket snö, dessutom halv storm ute. Vi värmer upp hästarna inne i ridhuset och just när musiken sätts på och vi skall börja kadriljen slocknar allting! Musiken tystnar och lamporna slocknar - det blev absolut kolsvart. Alla lysen, även ute, slocknade. Svartare går inte att föreställa sig. Full panik och ett himla oväsen. Jag red ett litet fullblodssto och hade bara en tanke i huvudet; vad du gör så håll dig kvar på hästen! Det är lika med livsfara att ramla av i det här mörkret. Jag tog ett rejält tag om hennes man och klamrade mig fast samtidigt som jag försökte lugna hästen. Efter en, som det tycktes, hel evighet var det någon som kom på den ljusa (haha!) idéen att gå ut och sätta på lysena på sin bil och parkera den vid ingången till ridhuset. Då vi äntligen kunde se någonting igen, så visade det sig att den enda som satt kvar på hästen var jag, alla andra hade ramlat av sina hästar. Efter den händelsen är jag alltid lite orolig för att rida i ridhuset när det är mörkt och blåsigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar