RONJA MED MIG PÅ RYGGEN

Provridning hos Pernilla i Kolmården 080625. Aldrig tidigare har jag ridit i Westernsadel så det gick väl så där.

                                           Kurs för Anette på Gunnarskäl.

RONJAS PASSFOTON

                                                   Passfoto 1.

                                                              Passfoio 2.

                                                              Passfoto 3.

Ronja i ridhuset, Jag hade ofta lösdressyr med henne, vilket hon var jätteduktig på.

                                 Ronja med sadel och redo för en ridtur.

RONJA I HAGEN PÅ GUNNARSKÄL I ESKILSTUNA

                                                 Ronja och Fresia 2010.

                                                    Ronja och Iza 2011.

Härligt att rulla sig i hagen!

Ska vi gå hem nu?

På väg till hagen en regnig dag med hela menageriet.

RONJA I HAGEN PÅ NÄSBYHOLM I STRÄNGÄS

                                 Ronja och Smula i sommarhagen.

LINLÖPNING MED RONJA

När vi var ensamma i ridhuset kunde jag få henne att både trava och galoppera runt mig utan lina i båda varven. Tänk vilken nytta jag har haft av kursen i NH, som Annika och jag gick hos Jana i Stallarholmen!

ASYMMETRISK HÄST?

Medfödd asymmetri

Ett av dressyrens mål är att rakrikta hästen. Att detta är ett mål beror på att hästar, alla hästar, är antingen böjda till höger eller till vänster. Jag har hört olika förklaringar för varför det är så här, varav en är att fostret ligger böjd i stoets livmoder. Det här skulle kunna förklara varför det verkar finns lika många ”högervridna” som ”vänstervridna” hästar. Hur som, en oskolad häst är aldrig rakriktad.

Det här innebär att en häst som är böjd till höger kommer:
*) vrida sitt huvud åt höger
*) lägga mer vikt på sin vänstra bog
*) föra bakdelen åt höger
*) höger bakben kommer att föras fram längre än det vänstra, men det bär inte maximalt med vikt då det förs något åt sidan. Det förs fram mer än det skjuter på.
*) vänster bakben kommer att skjuta på mer än det högra, men föras fram mindre än det högra
*) att belasta vänster laterala benparet (på den konvexa sidan) mer än den högra
det högra laterala benparet står tätare ihop (den konkava sidan) än det vänstra och bär mindre vikt

När du rider en häst som är böjd till höger kommer den hästen att svänga lättare till höger än vänster, samt ha en fallenhet för att förstora denna sväng eftersom hästen överbelastar sin yttre bog. När hästen å andra sidan ska svänga till vänster gör den det genom att falla i rörelseriktningen på den överbelastade bogen samtidigt som den självmant ställer sig utåt. Vanligen tar en högerböjd häst lättare höger galopp men med baken innanför spåret.

När du rider kommer du även att känna att hästen har en bra kontakt på vänster tygel, men vägrar ta kontakt på höger tygel. Ditt säte sänks mer till höger än vänster i varje steg och din högra skänkel ligger närmre intill hästen medan din vänstra skänkel trycks bort från vänster bakben. I alla sidvärtsrörelser har hästen lättare att föra sin bogar åt vänster och sin bakdel åt höger.

“I allt arbete i höger varv uppfattas hästen som lösgjord och 'balanserad', I vänster varv verkar den stel och 'obalanserad.“ P. Karl, Twisted truths of modern dressage (2008), min översättning.
(Källa: På spaning efter klassisk ridning)

Stämmer så bra på Ronja!

VÄGEN, FARTEN, FORMEN - GRUNDERNA FÖR EN RÖRELSE

- Rätt väg. Var noga med att i förväg ha bestämt vart du skall rida ("tagit ögonmärke"). I en öppna, där vi ju oftast rider efter väggen, är ju detta inte så svårt. Om hästen inte längre är på väg åt rätt håll, hoppar vi för en stund över öppnan, och styr igen. (Den mer välutbildade hästen kan vi ju styra under bibehållen öppna.)
- Rätt tempo. Om hästen ökar/minskar, slutar vi tänka på öppna och reglerar tempot. Det är ingen idé att försöka rida en skola när hästen försöker att "fly".
Om hästen nu går åt rätt håll, i rätt tempo och med önskad böjning, lägger vi den rörelse vi vill rida "ovanpå" detta. På det viset kan vi initiera rörelsen med en enda hjälp, och det blir lätt för hästen att förstå vad den skall göra.
Så länge vägen, tempot och böjningen är rätt (jfr Åsa: vägen, farten, formen!), kan vi fortsätta att rida vår rörelse. Om någon av de tre grundstenarna faller bort, måste vi lägga den på plats igen innan vi överkorrigerar rörelsen. Det är t ex ingen idé att be om rätt tvärning i t ex en sluta om tempo eller böjning har gått förlorad. Plockar man dessa två grundpelare på plats, kommer tvärningen av sig själv.
Dock har vi den fördelen, att får man rätt på ena felet, får man även rätt på det andra felet. Det ena felet är alltid lättare att rätta till än det andra, men tyvärr finns det ingen självklarhet i vilken ordning man skall plocka rätt dem. Man får prova båda, och efter hand se vilket som på denna hästen och i denna situationen fungerar bäst.
Även i piaffen, är styrning och böjning viktigt att hålla reda på.

Att lära och rida en rörelse, kan man dela in i tre faser:
- Inlärningsfasen Här lär vi hästen rörelsen. Ofta upplever vi här hur hästen provar olika varianter i sina försök att förstå vad vi menar. Det är viktigt att inte bestraffa när hästen gör fel, utan bara lugnt träna vidare, att berömma och att upphöra med hjälperna när hästen gör rätt.
- Träningsfasen Nu har hästen förstått rörelsen, men har fortfarande svårt att utföra den. Det är i denna fas vi har mest användning av rörelsen. Det är hästens svårighet att utforma rörelsen som gör att han tar i och får muskler, samtidigt som hans balans förbättras.
- Uppvisningsfasen Nu är hästen så säker på rörelsen att den kan utföra den bra. I och med att hästen är så musklad, rörlig och balanserad att han enkelt kan utföra rörelsen har vi inte längre så mycket nytta av den. Det är dags att börja med svårare rörelser.

Källa: Markus Holst

ÖVERGÅNGAR

Hästens lydighet för hjälperna är mycket viktig för att få en bra övergång. Ju mindre man måste använda tygeln, desto bättre kan hästen balansera sig och alltså göra en bra övergång. Idealet är att man kan lätta lite på tygeln när man bromsar så att hästen har god rörelsefrihet genom hela avsaktningen/övergången.

Vi skall komma ihåg, att byte av gångart inte tvunget betyder byte av tempo/hastighet. Vi skall kunna få vår häst att trava i samma tempo som han nyss skrittade i, eller galopperade i för den delen.

Tanken bör vara, att frekvensen i skänkeln eller ryttarens rumpa, skall motsvara frekvensen i hästens ben. Enkelt uttryckt: Vill du trava skall du inte "klämma till" med skänkeln utan gunga på med hela dig, gärna inklusive stövelskaften, i den travtakt du vill att hästen skall inta. Vill du istället öka skritten, blir det ett lugnare gung i skrittakt.

Att ta sig från skritt till trav (eller galopp) behöver ju inte alltid betyda att man samtidigt ökar tempot. Tänk, som ett tydligt exempel, när man skall påbörja en piaff från skritt. Hästen skall trava, men faktiskt trava långsammare än han nyss skrittade. Här är det viktigt att man kan få hästen att trava utan att den tror att den samtidigt skall öka tempot.

Källa: Markus Holst

Vi har tränat övergångar utan att använda tygeln, dvs avsaktningar enbart med hjälp av sätet, en hel del i både trav och galoppp. 5 steg i skritt, 3 steg i skritt, 1 steg i skritt, halt osv. Fungerar utmärkt för det mesta. Ibland, i slutet av ett ridpass, kan hon ha blivit så framåt att hon ligger på lite och inte riktigt lyssnar - då är det bara att börja om från början igen, dvs i skritt.

ATT GÖRA HALT

Ju mindre vi måste använda tygeln för att stanna hästen, desto bättre blir halten. Hästen måste ha friheten att balansera sig när den går in i halten, och det gör den ju med hals och huvud.

101018: Yepp, så är det. Vi har tränat att göra halt, utan att använda tyglarna, från både skritt, trav och galopp. Fungerar bra för det mesta.

I halten skall hästen stå stilla, helt koncentrerad på mig. Han skall lyhört vänta på nästa signal och vara beredd att när som helst göra vad som helst. Jag skall, med en enda hjälp, kunna förvandla honom till en galopperande häst, piafferande häst, framdelsvändande häst eller ryggande häst, för att ta några exempel.

Även om idealet är att kunna gå direkt från en gångart till halt utan några steg i mellanliggande gångarter bör vi på träning ofta göra halter med några steg i mellanliggande gångarter. Då undviker vi att hästen lär sig att tvärnita.

Ur halten skritta fem steg, och det sjätte skall vara trav eller galopp. Om jag sedan kortar ned detta till först tre steg och sedan ett kan jag långsamt vänja hästen vid att göra snygga halter. Det viktigaste är att det blir det antal mellanliggande steg som jag bestämt.

Källa: Markus Holst

HORSES AND HUMANS AND PERFORMANCE

"Horses and humans are both social by nature, the difference is that horses are looking for well being through sharing the moment in companionship more than humans these days. It is a true magnetic draw that horses have for certain people, but it appears that the human is not wanting to connect with the horse as much as they want the horse to perform some act that they think is desirable. Maybe the horse does not want to be ridden or competed on."

Källa: Carolyn Resnick

Som tur är, så är Ronja MYCKET TYDLIG med att tala om vad hon vill. Hon talar om när hon tycker att det roligt att bli riden - då dansar hon - likaväl som hon talar om när hon INTE tycker att det är roligt - tvärstopp! För mig handlar det om att ta emot det hon bjuder på.

STÄLLNING OCH SVANS

Vad är det då som är rätt när vi ställer? Jo, att hästen vrider halsens översta del, dvs. nacken. Så sägs också i de flesta böcker, men det brukar bli bortglömt.

Det är enklare att kontrollera detta genom att titta på ganaschen än att titta på ögonbågen. Om ganaschen har krupit in under hästhalsen är hästen ställd. Om det är fullt med skrynklor vid gropen mellan inner ganasch och halsen, är hästen oftast ställd. Är hästen ställd, skall man om man tittar framifrån (från huvudet) utmed inre ganaschen se ut framför den yttre bogen. Bäst jämför man höger och vänster sida om man kan se en skillnad på hur hästen håller sitt huvud. Att man alls pratar om hästens nacke och att ställa hästen är för att den inte automatiskt böjer sig i nacken bara för att resten av den böjer sig. Det är först om nacken är med i böjningen, alltså om hästen är ställd, som vi kan få den genomgående böjningen. Är inte nacken med, är det säkerligen även någon annan del av hästen som inte är med.
På en väl gymnastiserad häst, kan man se att svansen följer med i böjandet. Är hästen böjd åt vänster hänger svansen åt vänster. Är hästen böjd åt höger, hänger svansen åt höger. På de flesta hästar får vi dock konstatera att svansen bara är med ibland.

Källa: Markus Holst, Bild: Marita, från provridningen

Ronja har väldigt lätt för att ställa, både till höger och vänster. Hon är hur smidig som helst. Skall, vid tillfälle, be någon kolla om svansen är med - har aldrig tänkt på det.

BÖJNING

Det primära syftet med böjningen är att hitta den lösgjorda, avslappnade hästen .....

...... en av de grundläggande egenskaperna hos den böjda hästen. Den skall böja sig i försök att länga ut sin yttersida, viket kräver att hästen kan och törs slappna av i sina muskler på utsidan. Detta böjande leder alltså till att inner höft åker framåt. Men det skall även leda till att ytter bog åker fram vilket leder till att ytter framfot når än längre framåt!

Böjandet handlar om att få hästen att länga ut sig. Jag tittar mer och mer på hästens rörelseförmåga i ytter fram när jag bedömer hur lösgjord en häst är. Hästen skall kunna sträcka ytter fram ordentligt framåt, men även kunna före den åt sidan, in framför hästen så som hästen gör i bakdelsvändningar och piruetter. Även här skall vi ha ytter fram så långt fram som möjligt, inte nödvändigt åt sidan.

Den grundläggande hjälpen för att böja hästen, oberoende av om vi rider på ett böjt eller ett rakt spår, är vikten. Vikten skall placeras över hästens inre sida. Om vikten placeras ojämnt över hästen försöker hästen hitta ett sätt att balansera ryttaren mellan sina fötter. Enklaste sättet är att placera tyngdpunkten där ryttaren är, dvs. vid sidan av tungdpunkten, vilket leder till att hästen böjer sig.

Det böjande tygeltaget bygger på det vanliga undan för tryck-tänkandet. Ryttaren belastar tygeln, vilket bör leda till att hästen avlastar den, och därmed böjer sig. Om vi tar inner hand mot naveln, och hästen "kämpar emot", dvs. belastar tygeln, har vi ett utmärkt redskap i det ledade tränsbettet, där vi ju kan röra en del i taget. Om vi i detta läge skakar på innerhanden får vi oftast önskad effekt "vispa grädde eller knackar på en dörr" brukar jag kalla det. Överste Podhajskiy jämför det med att krama vatten ur en svamp. Den vibration som vi uppnår, försvårar för hästen att belasta inner tygel, och han väljer oftast att lätta på den och således böja sig. Vi kan konstatera detta genom att det blir lätt i inner tygel. När det blir det, är grädden färdigvispad och vår hand skall bli stilla och gå lite framåt.

Kom ihåg att alltid och ofta kontrollera böjningen genom att gå fram med innertygeln. Om böjningen förblir densamma även med en hängande innertygel kan vi vara nöjda och åter låta hästen hålla i vår innerhand. Om böjningen däremot minskar när innerhanden går fram, kan vi konstatera att vi har en dragkamp och inte en avslappning. Detta är ett tecken på att hästen inte är genomgående böjd, och troligen skjuter ut bogen.

Källa: Markus Holst, Bild; Marita, från provridningen

Ronja är oerhört känslig för vikthjälperna, jag kan få henne att gå åt vilket håll jag vill, t om på en volt, med enbart vikthjälperna och på långa tyglar.
Hon bibehåller ställning och böjning om jag lättar på innertygeln, vilket jag ofta gör för att klappa och berömma henne.

TAKTEN OCH TEMPOT

Syftet med att rida olika tempon är att få hästen att sträcka på benen och kroppen olika mycket, och att träna påskjut och retardation, vilket är bra muskel- och balansövningar för hästen.

Tempo betyder samma sak som fart eller hastighet.
Vilket tempo man rider i, betyder alltså hur fort man rider.
Takt betyder kort och gott hur många steg hästen tar per minut eller sekund.
Tempoväxling betyder att byta hastighet.
 

Bibehålla takten när man växlar tempo betyder att hästen skall ta lika många steg per minut/sekund i det nya tempot som i det gamla.
Vi kan gymnastisera hästen, stretcha den, om vi kan öka tempot utan att öka takten (hästen tar lika många, men längre steg per min/sek).

Det finns ingen självklar hjälp för att få hästen att länga på stegen. Vi kan rätt enkelt tala om för hästen hur fort den skall gå, men steglängden kan vi egentligen bara påverka genom att tala om hur ofta hästen skall ta sina steg. Där handlar det om att själv kunna hålla takten i sin egen kropp, och ge hjälperna i den takt man vill att hästen skall röra sina ben.

Detta kan man dock göra ganska enkelt när man rider lätt. Om man försöker att rida lätt lite långsammare än hästen rör sig, märken man strax att hästen anpassar sig och rör sina ben långsammare. Rider man lätt, är således knepet för en bra travökning att rida lätt långsamt samtidigt som man ger hästen plats att ta längre steg. Och så får man ju heja på den lite, också.

Öka aldrig tempot mer, än att hästen fortfarande kan balansera . Om man upplever att man direkt, helst med en enkel sitshjälp, kan göra halt, är hästen kvar i balans. När man överskrider denna punkt, tappar hästen balansen och belastar sina framben för mycket.

Det finns ingen gräns för hur långsamt en häst kan skritta, trava eller galoppera. I piaff och piruetter travar respektive galopperar ju hästen, fast utan att ta sig framåt.

I de långsamma tempona är det rätt när hästen går kvar i det tempo vi har valt, även när vi lättar på tygeln.

För att hästen i minskningen skall kunna skjuta bakbenen under sig är det viktigt att ryttaren kan vara lätt i handen under minskningen. Ju mer vi måste bromsa med tygeln, desto mer måste hästen hålla emot ryttarens hand med ryggmusklerna vilket gör att den inte kan sätta in benen under magen.

Slutligen: träna inte för mycket i de höga tempona. Det finns få anledningar att rida mellan- och ökade gångarter. Hästen skall vara mycket stark och balanserad för att klara detta utan att utsättas för onödigt slitage. Det är de långsamma tempona som man tränar hästen bäst i.

Källa: Markus Holt, Bild: Marita, från provridningen

Att med bibehållen takt öka eller minska tempot är svårt. I ökningarna blir det lätt så att hästen tappar takten och bara springer fortare, i minskningarna går takten lätt förlorad.

STÖD PÅ TYGELN

Stöd på tygeln, är hästens vilja att hålla ryttaren i handen. Initiativet till denna kontakt, måste tas av hästen. Det är en mycket fin, sensibel kontakt, så liten att det är svårt att förklara. Jag brukar jämföra med hur lätt ett litet barn håller oss i handen när man är ute och går. Det vet alla som har upplevt det. Det är en mjuk, avslappnad förbindelse, mycket lätt lätt.
Ryttaren kan erbjuda hästen att hålla i tygeln, genom att gå fram med handen. Om hästens mun då mjukt följer med framåt, då har vi det stöd på tygeln som är eftersträvansvärt.
Ett bra sätt att kontrollera om det är ett ärligt stöd, är at gå fram med handen några centimeter och konstatera att hästen länger fram näsan för att ha fortsatt kontakt, men för övrigt inte förändrar form, väg eller tempo. Då är det ett positivt stöd. Om hästen i detta läge istället släpper tygeln, kör upp näsan eller ökar farten, kan vi konstatera att vi inte hade ett positivt stöd utan en dragkamp. Vad dragkampen beror på, kräver mer utredning.
Om man eftersträvar att tygeln alltid skall dallra lite grand, hittar man ganska rätt.

Bakom hand
Att hästen går bakom hand, betyder att näsborrarna är längre bak än vad ögonen är.
Det finns ett flertal anledningar till att hästen drar in näsan. Det beror alltid på att den vill undvika bettet.
Hur skall vi då, som ryttare, agera när vår häst hamnar bakom hand? Först av allt: det är ingen större anledning till oro. Det händer de allra flesta och det händer ofta. Om vi rider som vi skall, alltså med en lätt eller ingen kontakt i handen (min kursivering), kan det hända att hästen hamnar bakom hand när vi vill använda tygeln. Om så sker, skall vi likväl se till att få igenom de tygeltag som vi avsåg, för att sedan släppa fram näsan igen.
Det viktigaste för att slippa en häst som ständigt går bakom hand, är att vi ger hästen all frihet att röra sig och bära sig själv den stunden vi inte vill inverka.
Varför anses det då så fel, att hästen är bakom hand? Det finns två huvudskäl till detta. Är hästen bakom hand, bär den sig inte längre på ett vettigt sätt utan får för mycket vikt på sina framben och kan inte längre röra sig naturligt. Att tvinga in näsan bakom lodplanet är således ett sätt att systematiskt förstöra sin häst. Men lika viktigt är, att hästen med näsan bakom lodplanet inte har någon bjudning och inte heller är i balans, den är inte beredd att utföra något uppdrag. En häst som rids bakom hand är inte ”mellan hjälperna”.

Källa: Markus Holt, Bild: Marita, från provridningen

Läste någon annanstans att man skall kunna ha "ägg i händerna" eller "fågelungar", m a o lätt tygelkontakt.

HÄSTENS FORM OCH SAMLING

Formen
Hästens form och arbetsförmåga hänger inte ihop med dess huvud, utan med dess bakben. Hur hästen håller sitt huvud är en spegel av hur avslappnad den är och hur den använder sin kropp. Vi kan just inte påverka hästens arbete genom att påverka dess huvud. Däremot är hästens huvudställning ett resultat av hur bra hästen bär sig och ryttaren, och hur bra den utför önskat arbete.
Hästen skall ha huvudet långt fram. Den uppresta formen kommer inte av att avståndet till hästens huvud blir kortare. Hästen skall gå med en lång, hög hals. Om ryttarens hand är belastad, är hästen inte avslappnad.
Och märkväl: Det är hästen själv som lyfter sitt huvud.

Samling
Med samling menas att hästen rör sig med större del av steget i bärområdet (bakbenen mitt under sin tyngdpunkt), och med väldigt lite påskjut.
Samlande rörelser och övningar är alltså övningar som lär hästen att sätta ned sina bakben under tyngdpunkten.
Minska tempot utan att hästen minskar energin. Det är så vi samlar hästen. Vi sträcker tygeln och ger hästen en mindre ram men bibehåller energin. Hästen lättar på tygeln i en kortare form och liksom kryper ihop under oss. Samtidigt blir tempot oftast lägre och rörelserna yvigare. Vi har helt enkelt samlat hästen. Har man inom några steg inte fått en eftergift och samling, kan man konstatera att övningen var för svår. Viktigt är att man känner när hästen lättar och då sitter nöjd med en lättare kontakt.

Källa: Markus Holt, Bild: Marita, från provridningen

Vi tränar på att få Ronja mer samlad och att gå med eftergift. Hon är ju tidigare Westernriden, vilket innebär lång och låg. "Mycket jobb", sá Ubbe när han red henne.