ÖPPNA OCH SLUTA

Syftet med skolorna, dvs Öppna och Sluta, är att få hästen att sätta ned ena bakbenet (om det är yttre eller inre beror på vilken av rörelserna vi rider) mitt under magen och bära sin vikt med det en stund. Det är styrke- och balansträning för hästen. För att veta om det är ytter eller inner bakben som hamnar under magen, måste hästen vara böjd i kroppen. Det är faktiskt olika muskelarbete, beroende på ifall ytter eller inner bakben bär.

Skänkelvikningen fungerar däremot lite annorlunda. Här får vi aldrig samma styrketräning som i de andra sidvärtsrörelserna. Skänkelvikning rider vi mest för att träna hästens lydighet för den sidförande skänkeln, och också som en enkel balansövning.

Tvärningarna kan ridas på 3 eller 4 spår. Det är inte bättre att rida med för mycket tvärning för då förlorar man effekten i rörelsen (bakfoten går inte längre mot tyngdpunkten, utan hamnar bredvid denna). Däremot skall ryttaren lära sig att veta hur mycket han tvärar och att lära sig att variera hur mycket han tvärar.

Källa: Markus Holst

ALLA MINA TÄVLINGSPRISER

Många rosetter och plaketter har det blivit under åren! Noggrann och ordentlig som jag är - i vissa avseenden -, så har jag förstås sparat alla tävlingsprotokoll.

Jag började tävla ganska tidigt under ridskoletiden, redan 1974, då jag bara hade ridit i ung. 3 år. När man kan lite, så tror man att man kan så mycket!

För det mesta tävlade jag i dressyr, men en och annan hopptävling slank också med.

I hoppning tävlade jag sammanlagt 10 gånger varav 5 med placeringar, som bäst 3:a i LB. Jag tyckte inte om hopptävlingar för jag blev så fruktansvärt nervös när jag hade "gått nolla" och skulle in igen på omhoppning, som dessutom gick på tid.

I dressyr tävlade jag desto mer, sammanlagt 67 gånger med 37 placeringar. Jag tävlade upp till LA:2, men utan placeringar i den klassen. Fyra 1:a placeringar i LB:2 får väl anses som bästa resultat.

Senare (1990), när jag skaffat egen häst, Gorkij, tävlade jag också en del. Det har jag skrivit om under rubriken med hans namn.

TELEVERKETS RIDKLUBB - TÄVLINGAR, LÄGER M M

1986 satte jag in en annons i Televerkets personaltidning med förfrågan om det fanns intresse för att bilda en ridsektion inom TIF (Televerkets Idrottsförening). Vilket gensvar! Telefonen ringde i ett kör. Vi var snart uppe i 180 medlemmar! Succé!

Tanken var att TIF skulle subventionera ridlektioner för medlemmarna, liksom man gjorde för andra idrottsaktiviteter, vilket också skedde.

Vi bildade en styrelse och drog igång verksamheten.
Jag/vi lyckades t o m få klubben ansluten till Ridfrämjandet, vilket bl a innebar att vi följde deras stadgar.

Snart hade vi startat en egen Tvt-grupp på Ågesta Ridskola. Vi red tidigt på fredagsmorgnarna innan vi åkte till jobbet. Jag minns härliga morgnar ute i naturen. Vilken kick!








Tävlingsverksamhet var vi snart i gång med också, både interna tävlingar och med andra företagsgrupper. Vi hyrde in oss på olika ridskolor, förutom Ågesta även Säby, Blåkulla, Täby, Tungelsta och Äppelviken. På bilden till vä: Ranghild 1;a, jag och Birgitta på Tungelsta.
Bilden till hö: Segrande lag: Susanne, jag och Maria på Ågesta. Vi hade duktiga ryttare i laget, framförallt Susanne och Maria, så vi vann ofta.


På somrarna ordnade vi ridläger, bl a på Ågesta. Bilderna nedan visar Sören (Hemingsson) m fl, som förbereder sig inför fälttävlansbanan. Den var tuff, men väldigt rolig. Jag red min lille älskling, Soray (vita hästen på bilden ovan till hö), och honom litade jag fullständigt på. Lite nervöst var det i alla fall, framför allt när man stod i startfållan och väntade på sin tur. Det avlöpte väl för samtliga och det är himla roligt att ha gjort det.

ÅTVIDABERGS RIDKLUBB

1988 hade jag, som jag skrivit om tidigare fått en idé om att flytta ut "på landet" och hamnade då i Åtvidaberg, Östergötland.

Ridningen, liksom många andra fritidssysselsättningar, ger ju möjlighet att knyta nya kontakter. Så, det är ju en bra inkörsport när man är ny på ett ställe. 

Två saker minns jag framför allt; KM (Klubbmästerskap) i dressyr där jag vann båda klasserna jag tävlade i - jag blev dock inte klubbmästare eftersom man räknade samman poäng även från tidigare tävlingar, som jag ju inte hade varit med på -

och Luciakadriljen. vi var 6 equipage, som hade tränat för en kadriljuppvisning på Luciakvällen. Mörkt och kallt och mycket snö, dessutom halv storm ute. Vi värmer upp hästarna inne i ridhuset och just när musiken sätts på och vi skall börja kadriljen slocknar allting! Musiken tystnar och lamporna slocknar - det blev absolut kolsvart. Alla lysen, även ute, slocknade. Svartare går inte att föreställa sig. Full panik och ett himla oväsen. Jag red ett litet fullblodssto och hade bara en tanke i huvudet; vad du gör så håll dig kvar på hästen! Det är lika med livsfara att ramla av i det här mörkret. Jag tog ett rejält tag om hennes man och klamrade mig fast samtidigt som jag försökte lugna hästen. Efter en, som det tycktes, hel evighet var det någon som kom på den ljusa (haha!) idéen att gå ut och sätta på lysena på sin bil och parkera den vid ingången till ridhuset. Då vi äntligen kunde se någonting igen, så visade det sig att den enda som satt kvar på hästen var jag, alla andra hade ramlat av sina hästar. Efter den händelsen är jag alltid lite orolig för att rida i ridhuset när det är mörkt och blåsigt.

BROMMA RIDKLUBB

När jag började plugga vid universitet 1979 hade jag varken tid eller råd att rida längre, så jag gjorde ett uppehåll på 5 år fram till 1984 då jag återupptog ridningen och började rida med Bromma Ridklubb på Äppelvikens ridskola i Åkeshov.
Fina hästar, en av mina favoriter var Flinga, och trevliga människor. "Min" grupp var bara vuxna ryttare i varierande åldrar.

Jag trivdes väldigt bra och blev kvar där till 1989 med undantag av ht -88 då jag bodde i Åtvidaberg.
1989 var året då jag äntligen uppfyllde min dröm att köpa egen häst, eller rättare sagt, vi var fyra tjejer som köpte två hästar, Ulrik och Salut.

SKELLEFTEHAMNS RIDKLUBB - BRONSMÄRKESTAGNING

Hösten 1975 bodde vi (familjen) i Skelleftehamn. Urban och jag började rida på ridskolan där. Tyvärr fanns det inga hästar i lämplig storlek för Urban, då 10 år gammal. De flesta hästarna var för stora för honom. Han provade några gånger, men slutade snart. Jag tror, att han blev lite skrämd för han har aldrig suttit på en häst sedan dess. Tråkigt!

För mig var den stora händelsen i Skelleftehamn att jag tog det länge eftertraktade bronsmärket (bild). Provet bestod av fyra delar; teori, dressyr LB:2, banhoppning (LB) och terrängbana med fasta hinder. Det tog ett par dagar att klara av alla momenten. Första dagen var teori och dressyr. Man var tvungen att få godkänt på teorin för att gå vidare. Det var väldigt spännande, skulle man klara sig eller inte? Teorin gick bra och så även dressyren. Nästa dag var det banhoppning, nervöst! Jag hade en häst, som jag visste hoppade bra, så vi (han) klarade banan felfritt. Sista momentet, terränghoppningen, gick på tid. Man skulle klara banan inom en viss maxtid. Vi var fyra equipage som skulle rida. Vi fick rida banan en och en. Jag fick rida sist och alltså stå och vänta på min tur. Men det gav mig den fördelen att jag kunde uppskatta vilket tempo jag måste hålla för att klara tiden. Det jag minns av banan är det sista hindret, som låg i en lång nerförsbacke mot målgången. Hindret var en jättestor stock, jag blundade och litade på hästen. Och i mål kom vi och klarade tiden gjorde vi också. Så, jag blev godkänd i alla delar och kunde stoltsera med ett bronsmärke på kavajuppslaget!

AKADEMISKA RIDKLUBBEN (ARK)

1974 började jag rida med ARK (Akademiska RidKlubben) på Enskede ridskola parallellt med att jag red på Vendelsö Ridskola. En gång i veckan var inte nog för mig, tre gånger per vecka var mera lagom tyckte jag då.

Ett trevligt gäng, som ofta gjorde roliga saker tillsammans. Några av oss gick ofta ut och åt efter ridningen på någon restaurant på Södermalm. Ibland gav vi oss iväg på uteridningsturer, bl a till Säby Gård i Järfälla. Men roligast var nog ridturerna på Ågesta Ridskola. De anordnade uteridning när terminen var slut och innan hästarna släpptes på bete. Väldigt trevliga hästar, korsning arab/halvblod. Av någon anledning så hände det alltid någonting när vi red till Monikas (Karlsson, bild, numera ridskolechef i Strängnäs) stora förtvivlan. "Åh nej, kommer ni nu igen" utbrast hon när vi kom, "vad skall hända i dag då?" Det var alltid någon som ramlade av och en tjej bröt armen när vi hoppade över ett vattenfyllt dike. En händelse, som jag särskilt minns, är "älgjakten". Vi var 6 stycken, som var ute och red; Monika, Inger (Juhlin), Ulf (Olsson), Lennart (Litzén), jag och någon mer. Vi galopperar på ett gärde när plötsligt två älgar (fjolårskalvar) kommer utklivandes från skogen. Dom springer emot oss och klyver fältet i två delar. Monika, Ulf och Lennart klarar sig förbi kalvarna, men vi andra tre blev hindrade av dom i vår framfart. Våra hästar (jag red Karim, bild) blev förstås rädda och tvärvände. Min häst i täten och full fart mot Huddingevägen. Inger, som red sist, vände sig om och såg älgkalvarna komma efter oss med stora kliv! Åh nej, tänkte jag, vi kan inte skena ut på Huddingevägen, så jag lyckas vända min häst 90 grader och få stopp vid ett litet buskage. Älgkalvarna var inte lika snabba att vända, så de fortsatte rakt fram mot Huddingevägen. Vi red tillbaka till de andra tre, som satt där och storskrattade. Det var det roligaste dom hade sett; älgkalvar som jagar hästar!

 

HUNNERNA - TYRESÖ OCH VENDELSÖ RIDSKOLA

1971, när familjen blev tvångsförflyttad (Bernts arbete flyttades) från Ljungaverk till Stockholm, började Urban och jag rida på Tyresö ridskola. Urban red på små trevliga shetlandsponnies och jag började i en vuxengrupp.

Urban var också med på sommarridläger, som Tyresö anordnade ute på Rundemar. Jag skjutsade honom så långt det gick att köra med bil, sedan fick den lille knatten gå själv genom skogen tills han kom fram till lägret. Han var yngst och den enda killen, men hade lika roligt för det. På avslutningsdagen showade dom och lekte indianer och cowboys. Där kom Urban sist i gänget - han hade den minsta hästen - i full fart barbacka!

Jag hamnade i ett gäng med vuxna nybörjare, se medlemsförteckning (på den tiden hette jag Båvestam), som var jättetrevliga. Vilken tur jag hade! Vi bildade en grupp och kallade oss för Hunnerna. Vi hade fester och umgicks även "privat", på nedre bilden Ulrika, Bengt och Gunilla J. Vi red tillsammans i ett par år på Tyresö ridskola. Gisela var den som skulle lära oss de första grunderna. Så en dag fick Kjell Öhrling för sig att han bara skulle ha elever under 25 år för då fick han bidrag från kommunen. Vi kastades ut och flyttade då över till Vendelsö Ridskola. Det var också då som Berit (Glesing) kom med i vår grupp. Där red vi för Janne Svensson, som ägde ridskolan tillsammans med sin fru Vivi. Janne var en mycket kunnig och mångsidig instruktör. Vi red både dressyr, hoppning, gymnastikövningar och ibland ut i terrängen. Vilket lyft det blev för oss! Dom som vann på Kjells "kupp" var vi. Vi blev kvar på Vendelsö Ridskola ända till 1979.

Både på Tyresö och Vendelsö red vi i tält. På Tyresö var tältet stagat, men på Vendelsö var det luftsluss! Vi slussades in två och två i taget. Vinterdagar med mycket snö kunde snön ligga så tung på taget så det nästan slog i huvudet på oss. Att vi vågade! Inga anlag för klaustrofobi där inte.

SÅ HÄR BÖRJADE DET

Den här fantastiska människan, Maria (Källberg), var den som för första gången satte upp mig på en häst. Maria var då 15 år och jag var 30 år. Året var 1971. På bilden med sin första häst, som även jag fick rida vid något tillfälle.

Urban hade, 6 år gammal, börjat rida i Stöde och som förälder så följer man förstås med och hjälper till att leda häsen. Efter några gånger så tyckte jag att det verkade roligt och ville prova på att rida själv.

Maria satte då en bok i handen på mig - Ankarcronas Handbok i ridning (jag har kvar den fortfarande) - och sa´ åt mig att läsa den först. Och oj vad jag läste och strök under. Det var mycket nytt att lära sig.

Så var det dags för första ridturen. Maria hade lånat en privathäst åt mig av en bekant i Stöde.
Jag avkrävde Maria ett löfte att hon skulle leda hästen hela tiden när jag satt på. Hon lovade dyrt och heligt. Jag satt upp - hu vad högt det var! - och Maria ledde mig runt ett varv. SEDAN SLÄPPER HON HÄSTEN -oh fasa - och säger till mig "rid då". Efter första chocken tänkte jag "Ja, har du sagt det så", här skall ridas. Och tro det eller ej, men denna första lektion så både travade jag och galopperade och t o m hoppade över ett litet hinder!! Naturbegåvning? Nej,men adrenalinet flödade, så jag gav mig sjutton på att det skulle gå. Och naturligtvis var det en snäll häst. Det gav i alla fall mersmak.