GORKIJ VANDRAR ÖVER REGNBÅGEN

Gorkij var nog det närmaste drömhästen man kan komma, han hade allt. Vi fick många år tillsammans, elva år, och jag är väldigt tacksam för det.
Slutligen höll inte hans ben längre, han hade haft upprepade kotledsinflammationer under lång tid, och jag blev tvungen att skiljas från honom. Gorkij var då 22 år.
Han talade om för mig när det var dags. Då stod han på tre ben i hagen och "sa´": matte, nu vill jag inte vara med längre.
Det var svårt att skiljas från honom! Oj, så jag grät, det var fruktansvärt helt enkelt. Gull-Maj var där och tröstade mig, som tur var. Ludde ledde ut honom, så jag slapp att göra det själv, det hade jag inte klarat.
Jag visste också, att en sådan häst får jag aldrig mer. Bilden är från hans sista sommar. Han är fortfarande väldigt fin i kroppen, men med lindor på sina onda ben.

CRICCO-KURS I SUNDSVALL

Cricco skulle ha en kurs för ett gäng ryttare i Sundsvall, så hastigt och lustigt bestämde jag mig för att följa med. Anläggningen låg i Matfors, så jag bokade in mig på vandrarhemmet där. Gorkij fick bo i ett travstall i närheten.
Resan upp blev en veritabel mardröm! I höjd med Söderhamn råkade vi ut för ett åskväder som inte var av denna världen, men värst var nog det efterföljande skyfallet.
I bilen hade jag Caesar (min hund), som satt och skakade som ett asplöv av rädsla och bak i transporten hade jag en rädd häst, men jag kunde ju inte vara hos båda samtidigt. Jag sprang ut och tittade till Gorkij - han var i alla fall inte hysteriskt rädd - och stängde övre luckan och så in till Caesar igen.
Skyfallet var så kraftigt att högsta hastigheten på vindrutetorkarna inte räckte till och vägen förvandlades väldigt snabbt till en sjö. Och det blev mörkt som på natten. Det gick absolut inte att se någonting! Fanns inget annat att göra än att köra åt sidan och vänta på att det skulle gå över, vilket f ö alla bilister gjorde.
Så småningom lugnade det ner sig och vi kunde i sakta mak köra vidare. Men, i höjd med Hudiksvall, kom ett nytt skyfall! Det var inte riktigt lika kraftigt som det första, men vi blev ändå tvungna att köra åt sidan igen. Vi väntade ut ovädret och fortsatte vår resa mot Sundsvall.
Vi var naturligtvis kraftigt försenade och det blev en lite panikartad start på kursen.
Kursen i övrigt avlöpte väl - Gorkij gick "som en Gud" under hela veckan. Dom hade fantastiskt bra underlag - sand - både på utevolten och i ridhuset och det gillade han.

Under veckan passade jag på att hälsa på Maria i Hudiksvall. Vi var bl a och kollade i hennes stall och på ridskolan, men hennes häst var någon annan stans så honom såg jag aldrig.

Jag åkte också till Ånge och hälsade på Inga-Britt och Bo, där jag övernattade. Kändes precis som förr i världen, så hemvant och mysigt.
Hemresan gick bra utan några missöden.

GORKIJ PÅ ALMARE STÄKET

När vi lämnade stallet på Ekeby Säteri i Tungelsta följde flera år av idogt letande efter en kombination som skulle fungera med hänsyn till jobb, bostad och stall.
Till slut gav letandet och flyttandet resultat; bostad i Kallhäll, jobb på Medborgarplatsen dit jag kunde åka direkt med pendeltåget på mindre än 30 minuter, stallplats på Almare Stäket, 3 km från bostaden. Perfekt!

På Stäket var vi ett gäng som red en gång i veckan för Cricco Ekberg-Åkerberg. Himla roligt hade vi! Jag fick flera goda vänner där; Annika, Cilla och Gull-Maj framför allt. Cilla och jag red ofta ut tillsammans. Ibland gick vi alla tre promenader med hästarna under ivrigt tjattrande.

 

 

Gorkij fick också vänner på Stäket, först och främst Highlight, Cilla och Gull-Majs häst.

Det hände ju under de här åren att Gorkij blev halt - hans framben spökade av och till - då blev det sjukhagen med lindade ben och ett varmt och skönt täcke. Kolla huvan!

Varje vår klippte jag honom själv - han var snäll som ett lamm under klippningen, trots att klippmaskinen låter ganska mycket. På bilden syns bara halsen, men jag klippte hela hästen, han hade så tjock vinterpäls så jag var helt enkelt tvungen.

Första stallplatsen på Stäket var i Sörgården, som var ett kollektivstall. Därefter stod vi ett tag hos Ludde i hans lilla mysiga stall. Gorkij hade egen fönsterlucka och kunde stå och titta ut.
Slutligen hamnade vi i Norrgården, som erbjöd full skötsel.
Vi trivdes bra på Stäket och blev kvar där i 7 år, hela Gorkijs resterande livstid.

GORKIJ OCH JAG TÄVLAR DRESSYR

Matte förbereder sig för tävling på hemmaplan. Är du klar snart? undrar Gorkij.

                                                Klara för start! Gud, så vacker han är älsklingen!

                                             På tävlingsbanan.

                                   Välförtjänt klapp på halsen efter väl utförd prestation.
                       Var har ni varit? Jag har väntat så länge på er, gläfser lilla Caesar.
Detta var vår allra första tävling tillsammans. Den ägde rum på hemmaplan, dvs på Ekeby Säteri. Senare blev det många fler tävlingar med varierat resultat. Med facit i hand kan jag konstatera att vi placerade oss ung varannan gång - inte så dåligt!

Tävlingslivet är dock ganska tufft, upp tidigt på morgonen (vid 5-6-tiden), köra till stallet, göra i ordning transporten, klä på hästen, åka till tävlingsplatsen (ibland 10 mil bort), rida fram för första klassen, rida sitt program, äta någonting till lunch (oftast fanns bara varm korv att tillgå), rida fram för nästa klass (för man skulle ju tävla i två klasser när man ändå var där), rida nytt program, lasta hästen, åka hem, lasta ur, mocka boxen (för det hann man ju inte på morgonen), mocka transporten, parkera den och slutligen åka hem igen fullständigt utmattad och med rejäl huvudvärk. Det blev ganska sent innan man kom hem och sedan skulle man upp och jobba nästa morgon. Nej, tack. Vi slutade ganska snart med tävlandet.

GORKIJ OCH JAG PÅ STRÖMSHOLMSKURS

Första gången Gorkij och jag var på kurs tillsammans på Strömsholm red vi för Sten Lindgren. På bilden får vi instruktioner.

Vilka var där och gjorde ett reportage om oss? Jo, tidningen Ridsport. Roligt!

Veckans program. Ett intensiv och varierat program och jätteroligt! Det var omväxlande hoppning och dressyr och på olika platser hela tiden; Vita Ridhuset, Gula ridhuset, Nya Ridhuset, Österängen, Koängen, utebanan vid nya ridhuset, hoppning på terrängbanan osv.

                                   Vart tar ni vägen? undrar Sten.

En stunds vilopaus. Kolla vilket steg han hade den hästen!

En nöjd och belåten matte får också pusta ut.

Alla fotografierna har tagits av tidningen Ridsports fotograf.

Vi kursdeltager hjälptes åt att videofilma varandra så jag har en hel de filmer från den här och flera efterföljande kurser. Den här kursen gav mersmak.

Senare blev det många fler sommarkurser på Strömsholm för Svante Jansson (jag har flera video´s därifrån). Förutom ett dressyrpass rider man också ett pass ute eller på egen hand.

Vi fick bl a rida terrängshoppningsbanan under Svantes överinseende och galoppera i full fart runt Österängen. Kul, minst sagt! (Jag var tuffare på den tiden!)

När Gorkij och jag red ut på egen hand klättrade vi mycket upp och ner i sandtaget och gjorde egna små utflykter.

Det är så roligt att tänka tillbaka på alla minnen därifrån och alla trevliga människor jag har träffat där.

Svante-kursarna var lite priviligierade, vi fick bo i egna rum i "Totta-villan" och hade det lyxigt värre. 

Så många fantastiska minnen jag har ifrån det vackra Strömsholm!

EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE OCH ETT ÄVENTYR

Att åka till Strömsholm på kurs med sin alldeles egna häst - det hade jag länge drömt om. Nu skulle det bli av.
Jag hade bara haft Gorkij i en månads tid när det bar iväg.
Jag hade aldrig lastat in en häst i en transport, jag hade aldrig kört hästtransport och jag hade aldrig lastat ur en häst ur transporten. Det mesta gick på tok.
Ilastningen gick nog bra för det har jag inget särskilt minne av, men resan dit var en mardröm. Av någon outgrundligt anledning valde jag att åka en smal och krokig väg, som gick via Södertälje. Jag låg och kröp i 20-30 km/tim. Varje lastbilsmöte var en fasa, bilar som låg bakom och tutade var en annan fasa, varje kurva var en fasa, varje uppförs- eller nerförsbacke var en fasa, jag var livrädd! Resan tog 3 timmar i st f normalt 1½ timme.
Fram kom vi, men väldigt mycket försenade. Det blev bråttom att lasta ur och stalla in hästen. Jag fick hjälp med urlastningen, men jag visste ju inte hur man skulle göra och jag visste inte hur Gorkij skulle bete sig. Vi gjorde som man skall göra, dvs en lossade grimman - jag - och höll koll på framdelen, den andra fällde ner lämmen och höll koll på bakdelen. När väl lämmen var nerfälld kastade sig Gorkij ut och jag, min arma idiot, höll i grimskaftet för kung och fosterland, rädd att han skulle komma lös på stallplan. Det resulterade i BRÄNNBLÅSOR på båda händerna! Aj, aj, aj vad ont det gjorde. Spolade med kallt vatten, men det hjälpte föga. Sedan jag väl fått in hästen i stallet rusade jag ner till ridsportbutiken och köpte kylgel och gasbinda. Med detta bandage genomled jag introduktionspasset (drygt 1 timme) . Sedan skulle vi rida första passet - hur skulle nu det gå till med mina skadade händer? - den högra var värst. Det blev till att rida med tyglarna i vänster hand och den högra uppe i luften. Det gick det också tack vare min otroligt snälla häst, men väldigt ont hade jag.
Senare lärde jag mig att lasta ur själv - det var lätt som en plätt; lossade grimman fram, fällde ner lämmen bak, bad Gorkij att stanna kvar i transporten, tills jag sa´ "backa", då backade han snällt och lydigt ut ur transporten alldeles själv - tänk om jag hade vetat det!

GORKIJ OCH JAG RIDER UT

Som f d ridskoleryttare hade jag inte någon erfarenhet alls av att rida ut på egen hand och när jag delade häst var vi ju alltid två som red ut tillsammans.
Det var bara att sätta igång och prova sig fram. Som tur var hade jag blivit ägare till världens snällaste häst. Förra ägaren hade berättat för mig att han hade varit Luciahäst i Farsta centrum. Det brukade jag tänka på när jag red ut - klarade han det så klarar han det mesta. Och så sjöng jag, mer för att lugna mig själv än för att lugna honom. "Hej alla älgar och alla rådjur, här kommer Gurkan och hans matte" skrålade jag. Eller också sjöng jag "Härlig är jorden", för det var verkligen härligt att rida ut i naturen med sin egen ägandes häst och känna samhörigheten oss emellan.
Med tiden blev vi väldigt trygga med varandra och jag kunde rida ut honom var som helst och när som helst - underbart! Har fantastiska minnen från våra utflykter tillsammans.
Ofta hade jag hundarna, Felicia och Caesar, med när vi red ut.

Ett tillfälle jag minns var när vi var några stycken, Eva, Ragnhild och jag, som red ut på Stäksöns norra del. Vi var då tvungna att passera järnvägsspåren och då hände det mardrömslika - Gorkij fastnade med ena framhoven i järnvägsrälsen och gick omkull! Oh fasa, skulle jag nu få se tåget köra över min häst?! Tågen gick med 6 minuters mellanrum, så det var stor risk. Som tur var kom Gorkij loss i tid, men ådrog sig en gaffelbandsskada. Det tog 8 månader innan den skadan var läkt. Under den tiden var jag ute och gick med honom i ur och skur.

GORKIJ I STALLET PÅ EKEBY

 

Gorkij fann sig, som tur var, väl till rätta i sitt nya stall. Men jag hade mycket att lära.
Stallet var ett kollektivstall med 19 hästar. På vardagarna skötte en av tjejerna om stallet, men på helgerna hade vi rullande schema. Det innebar att man hade en hel helg, från tidig lördag morgon till sen söndag kväll.  19 hästar skulle ha täcke på och av, 19 hästar skulle ut och in från hagen, 19 boxar att mocka. puh man var helt slut efter en sådan helg!
Veteranen i gänget, Jörgen, kunde och visste det mesta så han lärde mig mycket.

MIN FÖRSTA HELT EGNA HÄST

Jag letade både länge och väl efter min drömhäst. Visste precis vad jag ville ha; en lite äldre välutbildad läromästare, om han (för en valack skulle det vara) dessutom var snygg att titta på så gjorde det ju ingenting.
Och rätt som det var fick jag syn på denna annons i tidningen Ridsport. Slängde mig på telefonen - den hästen skulle jag ha! Fick ställa mig i telefonkö för det var så många som ringde! När jag äntligen kom fram och fick tala om att jag var MYCKET INTRESSERAD fick jag till svar att han redan var bortlovad. "Men kan jag inte få komma och titta på honom i alla fall?", frågade jag. "Nej, Ja, kanske, men det var nog ingen  större idé att jag gjorde mig besväret att åka ut till Ingarö". "Jamen bara titta, så har jag i alla fall sett honom om nu tjejen som tingat honom skulle hoppa av. Jag vill verkligen ha honom."  Lyckades till slut övertala mannen i familjen att jag skulle få komma.
Ivrig och förväntansfull gav jag mig iväg. När jag kom fram mötte ägaren mig på gården och sa´ att "det var ju tråkigt att jag hade åkt ända dit  för han var ju redan såld, men du kan ju få titta på honom i alla fall". Vi gick till hagen och beundrade honom på avstånd. "Du kan få se en tävlingsvideo också", sa ägaren. Jag blev förstås väldigt imponerad, vilket jag också gav uttryck för. Plötsligt säger hon att "jag skall ändå rida en annan av hästarna så du kan få följa med och rida honom". Yippie! Kl 22.30 på kvällen gav vi oss i väg ut i halvmörkret. Under ridturen, som gick bra, fann vi att vi hade gemensamma bekanta och jag fick också tillfälle att tala om att jag kunde köpa honom kontant och på direkten. "Ja, jag sätter upp dig som nummer två på listan", säger ägaren. Det var ju ett stort steg framåt. Hon skulle kontakta den presumtiva köparen igen och höra av sig till mig.
Några dagar av spänningsfylld väntan väntade. Och så plötsligt, tidigt en måndagmorgon på jobbet, ringde telefonen "Du får köpa honom" sade säljaren. Den andra tjejen hade svårt att få fram kontanter och var tvungen att sälja en annan häst först. Jag jublade och dansade runt i korridoren. "Han är min" tjoade jag.
Säljaren ombesörjde snabbt en veterinärbesiktning och bara några dagar senare hjälpte hon mig att köra honom till Ekeby Säteri, hon ville se hur han skulle få det. Jag köpte även hans transport, så han kände sig nog hemma i den när vi åkte iväg. Och så var drömhästen min! Jag var överlycklig!

                  Första bilden jag tog på honom i hagen på Ekeby. Visst är han vacker?!

CRICCO-KURS I SUNDSVALL

Cricco skulle ha en kurs för ett gäng ryttare i Sundsvall, så hastigt och lustigt bestämde jag mig för att följa med. Anläggningen låg i Matfors, så jag bokade in mig på vandrarhemmet där. Gorkij fick bo i ett travstall i närheten. Året var 1997.
Resan upp blev en veritabel mardröm! I höjd med Söderhamn råkade vi ut för ett åskväder som inte var av denna världen, men värst var nog det efterföljande skyfallet. I bilen hade jag Caesar (min hund), som satt och skakade som ett asplöv av rädsla och bak i transporten hade jag en rädd häst, men jag kunde ju inte vara hos båda samtidigt. Jag sprang ut och tittade till Gorkij - han var i alla fall inte hysteriskt rädd - och stängde övre luckan och så in till Caesar igen. Skyfallet var så kraftigt att högsta hastigheten på vindrutetorkarna inte räckte till och vägen förvandlades väldigt snabbt till en sjö. Och det blev mörkt som på natten. Det gick absolut inte att se någonting! Fanns inget annat att göra än att köra åt sidan och vänta på att det skulle gå över, vilket f ö alla bilister gjorde. Så småningom lugnade det ner sig och vi kunde i sakta mak köra vidare. Men, i höjd med Hudiksvall, kom ett nytt skyfall! Det var inte riktigt lika kraftigt som det första, men vi blev ändå tvungna att köra åt sidan igen. Vi väntade ut ovädret och fortsatte vår resa mot Sundsvall. Vi var naturligtvis kraftigt försenade och det blev en lite panikartad start på kursen.

Kursen i övrigt avlöpte väl - Gorkij gick "som en Gud" under hela veckan. Dom hade fantastiskt bra underlag - sand - både på utevolten och i ridhuset och det gillade han.

Under veckan passade jag på att hälsa på Maria i Hudiksvall. Vi var bl a och kollade i hennes stall och på ridskolan, men hennes häst var någon annan stans så honom såg jag aldrig.

Jag åkte också till Ånge och hälsade på Inga-Britt och Bo, där jag övernattade. Kändes precis som förr i världen, så hemvant och mysigt.

Hemresan gick bra utan några missöden.

RIDSEMESTRAR (5) PÅ STRÖMSHOLM

STRÖMSHOLM- detta fantastiska ställe! Ridsportens Mecca! Så mycket roligt jag har haft där under de sammanlagt 5 år, som jag åkte dit på somrarna. Underbar miljö, trevliga människor, duktiga ridlärare och så förstås "Markan" med sina goda smörgåsar.

Jag har varit där med två olika hästar, dels Gorkij (4 år i rad, bild 3 o 4)) och dels Kamarash (1 år, 2003, bild 1).
Ridit för två olika ridinstruktörer; Sten Lindgren (första året 1990) och Svante Jansson (de följande åren).
Ridit terränghoppningsbanan, hoppat fälttävlanshindren, galopperat på galoppbanan på Österängen i full fart, klättrat i sandtaget, ridit i Gula ridhuset, det vackra Vita ridhuset och det nya Röda ridhuset, ridit i "Gropen", gjort utflykter på egen hand, ridit över broarna med forsande vatten inunder, m m.

Jag har bott i gamla elevhemmet, Svinalängorna (inte roligt), Tottavillan (lyx) och nya elevhemmet.

Vi kursdeltagare hjälptes åt att filma varandra, så jag har flera videofilmer från Strömsholm.

På kvällarna samlades vi kring lite ost och vin, tittade på filmerna och pratade häst (förstås!).

Midsommarafton - jag var där flera midsommaraftnar -firades med drinkar på terassen till Tottavillan och grillning utomhus.

Av alla ridsemestrar jag har haft så är Strömsholmskursena i en klass för sig. Finns inget som slår dessa upplevelser och jag är så glad att ha fått vara med om det.
Tänk om den här möjligheten, att blogga, dvs lägga ut bilder och skriva ner berättelsen runt i kring, hade funnits under de här åren och jag hade kunnat skriva ner alla upplevelser direkt! Oj, vad mycket jag skulle ha haft att berätta! Nu är det svårt att i efterhand rekonstruera allt jag varit med om där.