GORKIJ OCH JAG RIDER UT

Som f d ridskoleryttare hade jag inte någon erfarenhet alls av att rida ut på egen hand och när jag delade häst var vi ju alltid två som red ut tillsammans.
Det var bara att sätta igång och prova sig fram. Som tur var hade jag blivit ägare till världens snällaste häst. Förra ägaren hade berättat för mig att han hade varit Luciahäst i Farsta centrum. Det brukade jag tänka på när jag red ut - klarade han det så klarar han det mesta. Och så sjöng jag, mer för att lugna mig själv än för att lugna honom. "Hej alla älgar och alla rådjur, här kommer Gurkan och hans matte" skrålade jag. Eller också sjöng jag "Härlig är jorden", för det var verkligen härligt att rida ut i naturen med sin egen ägandes häst och känna samhörigheten oss emellan.
Med tiden blev vi väldigt trygga med varandra och jag kunde rida ut honom var som helst och när som helst - underbart! Har fantastiska minnen från våra utflykter tillsammans.
Ofta hade jag hundarna, Felicia och Caesar, med när vi red ut.

Ett tillfälle jag minns var när vi var några stycken, Eva, Ragnhild och jag, som red ut på Stäksöns norra del. Vi var då tvungna att passera järnvägsspåren och då hände det mardrömslika - Gorkij fastnade med ena framhoven i järnvägsrälsen och gick omkull! Oh fasa, skulle jag nu få se tåget köra över min häst?! Tågen gick med 6 minuters mellanrum, så det var stor risk. Som tur var kom Gorkij loss i tid, men ådrog sig en gaffelbandsskada. Det tog 8 månader innan den skadan var läkt. Under den tiden var jag ute och gick med honom i ur och skur.