CRICCO-KURS I SUNDSVALL

Cricco skulle ha en kurs för ett gäng ryttare i Sundsvall, så hastigt och lustigt bestämde jag mig för att följa med. Anläggningen låg i Matfors, så jag bokade in mig på vandrarhemmet där. Gorkij fick bo i ett travstall i närheten. Året var 1997.
Resan upp blev en veritabel mardröm! I höjd med Söderhamn råkade vi ut för ett åskväder som inte var av denna världen, men värst var nog det efterföljande skyfallet. I bilen hade jag Caesar (min hund), som satt och skakade som ett asplöv av rädsla och bak i transporten hade jag en rädd häst, men jag kunde ju inte vara hos båda samtidigt. Jag sprang ut och tittade till Gorkij - han var i alla fall inte hysteriskt rädd - och stängde övre luckan och så in till Caesar igen. Skyfallet var så kraftigt att högsta hastigheten på vindrutetorkarna inte räckte till och vägen förvandlades väldigt snabbt till en sjö. Och det blev mörkt som på natten. Det gick absolut inte att se någonting! Fanns inget annat att göra än att köra åt sidan och vänta på att det skulle gå över, vilket f ö alla bilister gjorde. Så småningom lugnade det ner sig och vi kunde i sakta mak köra vidare. Men, i höjd med Hudiksvall, kom ett nytt skyfall! Det var inte riktigt lika kraftigt som det första, men vi blev ändå tvungna att köra åt sidan igen. Vi väntade ut ovädret och fortsatte vår resa mot Sundsvall. Vi var naturligtvis kraftigt försenade och det blev en lite panikartad start på kursen.

Kursen i övrigt avlöpte väl - Gorkij gick "som en Gud" under hela veckan. Dom hade fantastiskt bra underlag - sand - både på utevolten och i ridhuset och det gillade han.

Under veckan passade jag på att hälsa på Maria i Hudiksvall. Vi var bl a och kollade i hennes stall och på ridskolan, men hennes häst var någon annan stans så honom såg jag aldrig.

Jag åkte också till Ånge och hälsade på Inga-Britt och Bo, där jag övernattade. Kändes precis som förr i världen, så hemvant och mysigt.

Hemresan gick bra utan några missöden.

RIDSEMESTRAR (2) PÅ SÄBY GÅRD, JÄRFÄLLA

Som framgår av broschyrerna ovan så var jag på dagridläger på Säby gård 1986 och -87. Jag har inga särskilda minnen från dessa läger förutom att vi hade terränghoppningstävling och jag kom 3:a, se diplomet (fast det syns ju knappt vad det står förstås).
Minns dock att jag var väldigt förtjust i en Lippizanerhäst, men vad han hette kommer jag inte ihåg.

1987 var Säby Gård till salu och jag hade en nybliven "boyfriend", som var med mig och tittade på gården och sade att han var intresserad av att köpa den. Den kostade då 10 miljoner, så jag trodde förstås att han skojade och skrattade bort det. Men tänk om ....

NH (NATURAL HORSEMANSHIP)-KURS HOS JAANA

2003 var Annica med Capril, jag och Kamarash på kurs i Natural Horsemanship (NH) hos Jaana Huuka i Stallarholmen utanför Mariefred.

Tyvärr har jag inga bilder från kursen (bilden ovan är från Forsåker) - vi videofilmade varandra i stället.

                                                   Så här såg vårat kursschema ut:

NH går ut på att etablera ett ledarskap gentemot hästen. Hästen skall få ett sådant förtroende för sin ledare at han gör i princip vad som helst. Med hjälp av repgrimma och ett speciellt rep skall man, till att börja med, få hästen att backa, komma, stanna, vända på framdelen och vända på bakdelen. När man gjort det några gånger räcker det med en liten antydan till gest för att hästen skall förstå vad han skall göra. Hästen får aldrig gå framför dig när man leder den. Vi fick "skicka" hästen över bildäck, presenningar, broar, in i labyrinter m.m. Man skall också kunna "skicka" hästen in i transporten. Vi fick öva med att "skicka" hästen in bland tunnor. Kamarash var jätteduktig! Klarade alla övningar perfekt - jag kunde t o m "skicka" honom in i transporten när vi åkte därifrån!

Det var väldigt varmt, vi hade runt 30 graders värme hela veckan, puh!

Jag bodde hos mamma i Mariefred och Annica bodde i husvagn hos Jaana.

Veckan avslutades med fest på bryggan då även mamma var med.

Väldigt nyttig och lärorik kurs, som jag har haft mycket nytta av även senare.

RIDSEMESTRAR (5) PÅ STRÖMSHOLM

STRÖMSHOLM- detta fantastiska ställe! Ridsportens Mecca! Så mycket roligt jag har haft där under de sammanlagt 5 år, som jag åkte dit på somrarna. Underbar miljö, trevliga människor, duktiga ridlärare och så förstås "Markan" med sina goda smörgåsar.

Jag har varit där med två olika hästar, dels Gorkij (4 år i rad, bild 3 o 4)) och dels Kamarash (1 år, 2003, bild 1).
Ridit för två olika ridinstruktörer; Sten Lindgren (första året 1990) och Svante Jansson (de följande åren).
Ridit terränghoppningsbanan, hoppat fälttävlanshindren, galopperat på galoppbanan på Österängen i full fart, klättrat i sandtaget, ridit i Gula ridhuset, det vackra Vita ridhuset och det nya Röda ridhuset, ridit i "Gropen", gjort utflykter på egen hand, ridit över broarna med forsande vatten inunder, m m.

Jag har bott i gamla elevhemmet, Svinalängorna (inte roligt), Tottavillan (lyx) och nya elevhemmet.

Vi kursdeltagare hjälptes åt att filma varandra, så jag har flera videofilmer från Strömsholm.

På kvällarna samlades vi kring lite ost och vin, tittade på filmerna och pratade häst (förstås!).

Midsommarafton - jag var där flera midsommaraftnar -firades med drinkar på terassen till Tottavillan och grillning utomhus.

Av alla ridsemestrar jag har haft så är Strömsholmskursena i en klass för sig. Finns inget som slår dessa upplevelser och jag är så glad att ha fått vara med om det.
Tänk om den här möjligheten, att blogga, dvs lägga ut bilder och skriva ner berättelsen runt i kring, hade funnits under de här åren och jag hade kunnat skriva ner alla upplevelser direkt! Oj, vad mycket jag skulle ha haft att berätta! Nu är det svårt att i efterhand rekonstruera allt jag varit med om där.

RIDSEMESTRAR (3) PÅ GOTLAND

I mitten på 1980-talet, närmare bestämt -85 (2 veckor),-86 (2 veckor) och -87 (2 veckor), var vi ett gäng, Inger, Lotta, Margareta och jag som åkte till När på Gotland och red. Mälarhöjdens ridskola hade sina hästar där på somrarna.

Underbar ridning! Mest ute och hoppning. Jättehärlig terrränghoppningsbana där vi tävlade mot varandra på tid. Galopperna på sandbankarna går inte av för hackor dom heller, eller utflykterna ner till sjöbodarna (bild 3). Och jättegod mat! Lyckat på alla sätt och vis.

Jag var nära att bryta nacken en gång. Vi hade banhoppningstävling och jag skulle ta en 3-kombination hästen tvärnitade och jag flög på huvudet rakt ner i backen. Smällen var så kraftig så hjälmen sprack. Publiken var alldeles tyst för alla trodde att jag slagit ihjäl mig eller i alla fall var medvetslös. Jag klarade mig undan med lite huvudvärk. Inte konstigt att jag har blivit som jag blivit med alla smällar jag har fått i skallen!!

RIDSEMESTER I SOPOT, GDANSK, POLEN

1988, alltså ca tio år efter den senaste Polenresan, åker Susanne (Fredriksson) och jag till Sopot utanför Gdansk på ridsemester.
Researrangör och "värdinna" var Danuta, en polska som då bodde i Sverige. Hon köpte senare en gård i Polen och fortsätter att driva turist-ridning därifrån.
Snälla hästar, inga incidenter vad jag kan minnas. Venturion och jag på bilden till vänster. Susanne beredd att ge sig iväg på dagens utflykt på bilden till höger.
Anläggningen var inte i klass med de tidigare anläggningar jag varit på i Polen, men får väl godkänt ändå. Den här anläggningen var mera lik en vanlig svensk ridskola.

Danuta visade oss runt gamla staden i Gdansk och tog oss med till ett stuteri för att titta på hästar.

EN ÄVENTYRLIG RIDSEMESTER I LACKU, POLEN

Tidigare resa till Polen hade gett oss, Inger och mig, blodad tand, så året därpå, 1977, åker vi fyra tjejer, Inger och Inger, Berit och jag till Panstwowe stado ogierow w Lacku, ett hingststuteri utanför Warzawa. Att det var hingstar där visste vi alltså, men vi hade också läst i resebroschyren att det skulle finnas s k turist-hästar, så vi utgick ifrån att vi skulle få rida på lugna, stabila hästar. Men icke! Det här blev den mest äventyrliga resan av alla min ridresor.

Vi bodde hos den snälle gamle mannen på bild 1, som putsade våra stövlar varje kväll. De var skinande blanka när vi vaknade på morgonen!
 Vi hämtades med häst och vagn (bild 2) till frukoststället och därifrån gick vi till stuteriet (bild 4). Vacker och välskött anläggning.

Första dagen fick vi provrida våra tilldelade hästar på stallplan. Jag fick en 3-årig hingst, som jag direkt kände att jag inte klarade av. Meningen var att vi skulle säga ifrån om det inte kändes bra, så det gjorde jag. Jag fick då byta häst med en av beridarna, Pjotr. Han hade en 6-årig hingst som, visade det sig senare, tävlade i polska landslaget i hoppning (!). Det kändes inte bra när jag red honom heller, men jag vågade inte säga ifrån en gång till. Då skulle det ha blivit sura miner eftersom ingen mer häst fanns sadlad och klar. Vi gav oss iväg ut i naturen. Men både jag och Pjotr märkte ju ganska snart att det här inte gick så bra, så när det var dags att galoppera föreslog Pjotr att han och jag skulle skiljas från de andra och rida själva. Vi vek av på en skogsväg och ganska omedelbart säger Pjotr "galopp" och min häst sätter i väg i full fart. På 0,2 sekunder var vi 30 meter före Pjotr! Det var m a o fullt ös och jag hade ingen som helst kontroll över hästen - det kallar jag sken. Jag hade aldrig i mitt liv skenat tidigare, så jag försökte erinra mig vad jag hade läst att man skulle göra i en sådan situation. "Lägg fast en tygeln och dra för kung och fosterland i den andra", var ett tips, som jag försökte tillämpa. Fungerade inte. "Rid hästen på en mindre och mindre volt" - ja, det gick ju inte eftersom vi befann oss på en skogsväg. "Ge hästen långa tyglar, så den inte har någonting att springa emot" - vrum, så gick det ännu fortare. Fungerade alltså inte. Blev smått desperat och tänkte att jag får väl försöka styra upp honom mot ett träd i skogen för att få stopp. Nej,nej vrålade då Pjotr bakom mig när han såg vart jag var på väg. Då blev jag arg på hästen, "hördedu, du är faktiskt inte ensam här, jag finns här också och nu lyssnar du på mig", tänkte jag och började banka på honom med skänklarna. Samtidigt får hästen syn på en liten glänta i skogen med grönt gräs och jag vet fortfarande inte vad som fick den att stanna, mina skänklar eller det gröna gräset, men där stannade han i alla fall. Pjotr var grön i ansiktet och jag var nog kritvit. Vi bytte hästar på vägen tillbaka till de andra, 3-åringen var vid det laget ganska spak. Pjotr pekade på mig och sa´ någonting i stil med att "hon är inte klok, 120 km i timmen". Pjotr och den andra beridaren hade klockat tiden och det visade sig då att jag hade skenat i 6 minuter!! Det är en väldigt lång tid.

Hemfärden gick bra, men efteråt - när jag tänkte på vad som kunde ha hänt - då kom "stora skälvan". Jag hade mardrömmar på natten och ville nog egentligen aldrig sitta på en häst mera. Nästa dag sa´ jag till om att jag ville ha en "duszo spocogny cogn", dvs en mycket lugn häst. Jag tilldelades då en 15-årig valack (bild 6), om vilken polackerna sá "det där är ingen häst, det är ko". "Tack", sá jag, "det passar mig alldeles utmärkt". Han var jättetrevlig! Så resten av veckan red jag bara den hästen.

En efter middag skulle Berit och jag ta det lugnt och följa med på en åktur med häst och vagn. Det blev allt annat än lugnt. Båda hästarna var väldigt "på tårna". Minsta uppförsbacke eller nerförslut så ville dom sätta av i galopp. Dom blev också störda av bilar, traktorer m m, ja allt som hände runt omkring. Jag satt med hjärtat i halsgropen och vagnsdörren öppen, beredd att hoppa av vilket ögonblick som helst. Kusken, som var mycket skicklig, lyckades i alla fall ta oss hem. Väl hemma fick vi förklaringen; av misstag så hade hästarna placerats på fel sida av varandra! Högerhästen till vänster och vice versa. Undra på att dom var förvirrade.

I stället för att följa med de andra på uteridning (som jag hade blivit tämligen rädd för efter min skentur), så skulle jag, vid ett tillfälle, öva min sits genom att longeras utan tyglar och utan stigbyglar. Det gick bra en lång stund, men så rätt vad det var - utan förvarning -lade instruktören upp en bom, som jag skulle hoppa över! Jag hann bara tänka "vad gör han? hur skall jag göra nu?", så hoppade hästen och jag föll förstås av med dunder och brak. Slog i ryggen och, visade det sig på röntgen långt senare, fick en spricka (fraktur) på 5:e ländkotan. Oj, vad ont jag hade! Har haft känningar av den kotan många år efteråt.

Ja, det var mycket som hände på den här resan, men vi kunde i alla fall åka hem med alla kroppsdelar i behåll. På stationen mötte Affe och Åke oss, Berit och mig, med varsin ros i munnen!

RIDSEMESTER MED INGER I RACOT, POLEN

Under senare delen av 70-talet blev det väldigt populärt att åka till Polen och rida, fina hästar och billigt - man levde som en kung.

Inger (Juhlin) och jag gjorde vår första Polen-resa 1976 till Racot, som ligger utanför Lodz. Tåg till Ystad och färja över och tåg (polskt långsamgående med ånglok) igen, taxi sista milen. Spännande värre! Polen då var som att förflyttas 100 år tillbaka i tiden. Sverige på 1800-talet. Hästskjutsar på landsvägarna och hästar som drog plogen, låg standard på både vägar och byggnader, höns och grisar på bygatorna.

Vi bodde på en herrgård, bild 1, som höll på att restaureras efter kriget. På den här tiden, det var innan järnridån fallit och långt innan EU, var man tvungen att ha en polsk guide som följeslagare, man fick inte vistas hur som helst på egen hand. Vår guide var en äldre f d major, bild 2, som kunde tala tyska.

Måltiderna var en upplevelse i sig. Matsalen var stor som en fotbollsplan och matsalsbordet enormt. Där satt vi på en änden med majoren i mitten på kortsidan och Inger och jag på var sin sida och försökte hålla igång en konversation på staplande tyska. Ibland blev det ganska pinsamt. Vi betjänades vid bordet av serveringspersonal.

Jag hade förberett Polenresan genom att köpa en Linguaphone-kurs i polska och försökt lära mig de vanligaste orden och fraserna. Men det var ingen som förstod vad jag sade när jag försökte prata polska, mitt uttal var väl inte det bästa.

Ridningen var helt underbar, fantastisk helt enkelt. Vi hade två hästar var, en förmiddagshäst och en eftermiddagshäst, mina två på bild 3 o 4, Ingers ena häst på bild 5 o 6). Stallpersonalen skötte allt kringarbete, så man satt bara upp på en färdigsadlad häst som leddes ut till dig på stallplan. Mestadels red vi ut eller hoppade på banan. Vid uteridningen passerade vi en järnvägsövergång där tågen kom tuffandes med ånglok (!), som spydde ut ånga över oss, men hästarna var vana så de brydde sig inte om det.

Den lilla skäcken på bilden fick jag rida när vi hade tävlingar på galoppbanan - en riktig galoppbana som vi ridit till. Vi fick tävla två och två - jag minns inte vem som vann - men jag minns att hon var snabb som en vessla och fort gick det.

Majoren hade vänligheten att ta med oss till ett stuteri, som en god vän till honom ägde. Där fick vi rida var sin häst, som vi genast blev förtjusta i. Jag fick rida en stor skimmel, som bara var 3 år gammal och jättesnäll. Vi red förbi en badplats där det var mycket folk, bollar, solparasoller m m, men han var fullkomlig kolugn. Vi övervägde faktiskt att köpa hästarna, dom kostade bara ca 3.000 sv kr.) Tanken var, att vi skulle rida dom hela vägen hem (sic!), men vi skrinlade planerna när vi insåg att vi måste ha dom i karantän i 3 månader i Sverige och det kostade en hel del pengar.

Sammantaget en mycket lyckad första resa till Polen, som gav mersmak.

RIDLÄGER PÅ HISTA MED URBAN, BERIT OCH STEFAN M FL

                        Urban och jag på väg ut ur stallet. Jag med Bob och Urban med Fair Enough,

Mycket roligt har vi haft tillsammans, Urban och jag, när vi åkte till Hista utanför Mariefred över veckosluten.




 Jag hade turen att ha en väninna, Berit vars son Stefan också red och som var jämngammal med Urban. Vi fyra packade bilen full med mat och ridutrustning på fredagskvällen och stack i väg. Vid något tillfälle var även Sonja och Lennart (Gustavsson) och deras två barn, Christina och Björn, med.
 Vi gjorde de här utflykterna då och då under de fyra år som Urban red. De tillhör mina bästa minnen från den tiden.

Ridningen var mest uteritter. Stefan och Urban höll sig sist i ledet och ofta tjuvhöll de sina hästar för att sedan kunna galoppera ifatt oss. Tjoho, hörde man då bakifrån.
Jättetrevliga stabila hästar.

Urban har ritat en liten berättelse om Hista på teckningarna ovan. Jag var minst sagt kär i Bob och Urban älskade också sin häst.

På vägen hem var Urban och Stefan så uppspelta att det var nästan omöjligt att ha dom i bilen. Det hände, att jag hotade med att släppa av dem och låta dom gå hem om de inte kunde lugna ner sig. Så, roligt hade dom haft, dom också.
Fler bilder från Hista nedan.

                           Urban på Fair Enough och jag på Bob.

                                 Stefan och Berit.

                                 Lycklig liten kille!

RIDSEMESTRAR (4) I ÅKERSJÖN; FJÄLLTURER, GRISJAKT M M

När jag 1972 vakade på Saltsjöbadens sjukhus träffade jag Elisabeth (Kihlsröm), som också red. Hon och en kamrat, Inger (Juhlin), skulle åka på ridläger till Åkersjön (10 mil norr om Östersund) och frågade om jag ville följa med. Jag hade bara ridit 1 år, så jag kände mig lite osäker, men tog chansen att följa med. Det ångrade jag inte! Vad roligt vi hade och vilket äventyr det var för mig.

                                 Elisabeth

                                Inger

Minns första galoppen ute - jag hade aldrig galopperat ute i terrängen förut - hjälp, tänkte jag, vad gör jag nu? Jo, "sitt rak i ryggen" kom jag ihåg att min ridlärare (Gisela) hade sagt att man skulle göra. Fältsits hade jag aldrig hört talas om. Jag slog förstås i en massa grenar och hade väldigt svårt att hålla balansen i kurvorna, men jag höll mig kvar. Vad dom andra skrattade åt mig, när jag sedan berättade (jag red sist i ledet så ingen hade sett mig där jag satt, rak som en fura)! Som tur var hade jag en lugn och trygg häst, Kreta, ett äldre erfaret sto.

Det här första året gav blodad tand, så det blev flera ridsemestrar i Åkersjön - det var årets höjdpunkt, något man verkligen längtade till. Inger, jag och flera andra kompisar åkte dit fyra år i rad, 1972 (1 vecka),-73 (2 veckor), -74 (2 veckor)och -75 (2 veckor), sammanlagt 7 veckor. Vid något tillfälle var delar av Hunnergänget med, Ulrika, Leffe och tvillingarna.

Ridningen, under de här veckorna, omfattade all typ av ridning, både dressyr, hoppning, uteridning och veckorna avslutades alltid med en långtur upp på fjället. Väl uppe sadlade vi av hästarna och serverades lunch, som man hade kört dit från hotellet. Ridningen upp och ner från fjället kunde ibland vara lite äventyrlig, t ex genom våtmarker där vi fick sitta av hästarna och leda dem för att de inte skulle sjunka ner.

På vägen hem stannade vi för att vattna hästarna. Elisabeth håller i Kreta medan jag fotograferar. Kjell till vänster och Inger till höger.

Hoppningen gick som en dans. På bilden hoppar jag Kreta. Varken förr eller senare har jag hoppat så mycket och så högt, 135 cm (måste ha varit sista året jag var där)! Hästen Nero hjälpte förstås till, han var en duktig hopphäst. Maggan (Thorsén) hade väl inte världens bästa hopphäst (Viking), se stilstudien på bilden överst.

Fikapaus. Elisabeth i hammocken Inger och Eva till höger.

På kvällarna var det fest! Mat och vin, sång och musik och sällskapslekar. Elisabeth i mitten och jag till höger på bilden.

Jag kan inte berätta om Åkersjön utan att nämna ridsår. Alla hade vi ridsår. Vi var ju ridksoleryttare och inte vana att rida varje dag, så ridsår var oundvikligt. Det var ett jämmer och klagande i duschrummet varje dag efte ridningen - det gjorde ju ont att duscha - och alla hade sina egna knep för att läka såren. Men vi kom underfund med att när man väl suttit upp - aj ont! - så bedövades ridsåren efter en stund. Att avstå från ridningen var ju inte att tänka på!

En episod jag minns är när vi red hem till stallet från ridbanan, som låg en bit bort, och grisarna hade kommit lösa! Vilket liv det blev! Hästarna flög åt alla håll med grisarna runt fötterna, som skrek vildsint. Vi lekte cowboys och skulle driva in grisarna i sina fållor igen med hjälp av hästarna. Det lyckades vi med och det blev en rolig historia. Hur många har varit med om grisjakt till häst?

En mindre lustig episod var när jag, vid ett tillfälle, blev matförgiftad redan första dagen vi kom dit, alltid till söndag lunch. Red det första passet på måndagen, men sedan var det kört. Låg i tre dagar och hade en papperskorg bredvid mig som toilett, för jag hade ingen möjlighet att hinna ut till toiletten i korridoren. På den fjärde dagen ville jag prompt upp på hästen igen, så jag följde med på en uteritt. Dumt! På hemvägen galopperade vi på en grusväg och då var jag så utmattad så jag kunde inte hålla mig kvar längre. Vilket blåmärke jag fick i baken! Stort som ett barnhuvud! Och ont gjorde det. Det var ingen lyckad vecka.