EN ÄVENTYRLIG RIDSEMESTER I LACKU, POLEN

Tidigare resa till Polen hade gett oss, Inger och mig, blodad tand, så året därpå, 1977, åker vi fyra tjejer, Inger och Inger, Berit och jag till Panstwowe stado ogierow w Lacku, ett hingststuteri utanför Warzawa. Att det var hingstar där visste vi alltså, men vi hade också läst i resebroschyren att det skulle finnas s k turist-hästar, så vi utgick ifrån att vi skulle få rida på lugna, stabila hästar. Men icke! Det här blev den mest äventyrliga resan av alla min ridresor.

Vi bodde hos den snälle gamle mannen på bild 1, som putsade våra stövlar varje kväll. De var skinande blanka när vi vaknade på morgonen!
 Vi hämtades med häst och vagn (bild 2) till frukoststället och därifrån gick vi till stuteriet (bild 4). Vacker och välskött anläggning.

Första dagen fick vi provrida våra tilldelade hästar på stallplan. Jag fick en 3-årig hingst, som jag direkt kände att jag inte klarade av. Meningen var att vi skulle säga ifrån om det inte kändes bra, så det gjorde jag. Jag fick då byta häst med en av beridarna, Pjotr. Han hade en 6-årig hingst som, visade det sig senare, tävlade i polska landslaget i hoppning (!). Det kändes inte bra när jag red honom heller, men jag vågade inte säga ifrån en gång till. Då skulle det ha blivit sura miner eftersom ingen mer häst fanns sadlad och klar. Vi gav oss iväg ut i naturen. Men både jag och Pjotr märkte ju ganska snart att det här inte gick så bra, så när det var dags att galoppera föreslog Pjotr att han och jag skulle skiljas från de andra och rida själva. Vi vek av på en skogsväg och ganska omedelbart säger Pjotr "galopp" och min häst sätter i väg i full fart. På 0,2 sekunder var vi 30 meter före Pjotr! Det var m a o fullt ös och jag hade ingen som helst kontroll över hästen - det kallar jag sken. Jag hade aldrig i mitt liv skenat tidigare, så jag försökte erinra mig vad jag hade läst att man skulle göra i en sådan situation. "Lägg fast en tygeln och dra för kung och fosterland i den andra", var ett tips, som jag försökte tillämpa. Fungerade inte. "Rid hästen på en mindre och mindre volt" - ja, det gick ju inte eftersom vi befann oss på en skogsväg. "Ge hästen långa tyglar, så den inte har någonting att springa emot" - vrum, så gick det ännu fortare. Fungerade alltså inte. Blev smått desperat och tänkte att jag får väl försöka styra upp honom mot ett träd i skogen för att få stopp. Nej,nej vrålade då Pjotr bakom mig när han såg vart jag var på väg. Då blev jag arg på hästen, "hördedu, du är faktiskt inte ensam här, jag finns här också och nu lyssnar du på mig", tänkte jag och började banka på honom med skänklarna. Samtidigt får hästen syn på en liten glänta i skogen med grönt gräs och jag vet fortfarande inte vad som fick den att stanna, mina skänklar eller det gröna gräset, men där stannade han i alla fall. Pjotr var grön i ansiktet och jag var nog kritvit. Vi bytte hästar på vägen tillbaka till de andra, 3-åringen var vid det laget ganska spak. Pjotr pekade på mig och sa´ någonting i stil med att "hon är inte klok, 120 km i timmen". Pjotr och den andra beridaren hade klockat tiden och det visade sig då att jag hade skenat i 6 minuter!! Det är en väldigt lång tid.

Hemfärden gick bra, men efteråt - när jag tänkte på vad som kunde ha hänt - då kom "stora skälvan". Jag hade mardrömmar på natten och ville nog egentligen aldrig sitta på en häst mera. Nästa dag sa´ jag till om att jag ville ha en "duszo spocogny cogn", dvs en mycket lugn häst. Jag tilldelades då en 15-årig valack (bild 6), om vilken polackerna sá "det där är ingen häst, det är ko". "Tack", sá jag, "det passar mig alldeles utmärkt". Han var jättetrevlig! Så resten av veckan red jag bara den hästen.

En efter middag skulle Berit och jag ta det lugnt och följa med på en åktur med häst och vagn. Det blev allt annat än lugnt. Båda hästarna var väldigt "på tårna". Minsta uppförsbacke eller nerförslut så ville dom sätta av i galopp. Dom blev också störda av bilar, traktorer m m, ja allt som hände runt omkring. Jag satt med hjärtat i halsgropen och vagnsdörren öppen, beredd att hoppa av vilket ögonblick som helst. Kusken, som var mycket skicklig, lyckades i alla fall ta oss hem. Väl hemma fick vi förklaringen; av misstag så hade hästarna placerats på fel sida av varandra! Högerhästen till vänster och vice versa. Undra på att dom var förvirrade.

I stället för att följa med de andra på uteridning (som jag hade blivit tämligen rädd för efter min skentur), så skulle jag, vid ett tillfälle, öva min sits genom att longeras utan tyglar och utan stigbyglar. Det gick bra en lång stund, men så rätt vad det var - utan förvarning -lade instruktören upp en bom, som jag skulle hoppa över! Jag hann bara tänka "vad gör han? hur skall jag göra nu?", så hoppade hästen och jag föll förstås av med dunder och brak. Slog i ryggen och, visade det sig på röntgen långt senare, fick en spricka (fraktur) på 5:e ländkotan. Oj, vad ont jag hade! Har haft känningar av den kotan många år efteråt.

Ja, det var mycket som hände på den här resan, men vi kunde i alla fall åka hem med alla kroppsdelar i behåll. På stationen mötte Affe och Åke oss, Berit och mig, med varsin ros i munnen!