RIDSEMESTRAR (4) I ÅKERSJÖN; FJÄLLTURER, GRISJAKT M M

När jag 1972 vakade på Saltsjöbadens sjukhus träffade jag Elisabeth (Kihlsröm), som också red. Hon och en kamrat, Inger (Juhlin), skulle åka på ridläger till Åkersjön (10 mil norr om Östersund) och frågade om jag ville följa med. Jag hade bara ridit 1 år, så jag kände mig lite osäker, men tog chansen att följa med. Det ångrade jag inte! Vad roligt vi hade och vilket äventyr det var för mig.

                                 Elisabeth

                                Inger

Minns första galoppen ute - jag hade aldrig galopperat ute i terrängen förut - hjälp, tänkte jag, vad gör jag nu? Jo, "sitt rak i ryggen" kom jag ihåg att min ridlärare (Gisela) hade sagt att man skulle göra. Fältsits hade jag aldrig hört talas om. Jag slog förstås i en massa grenar och hade väldigt svårt att hålla balansen i kurvorna, men jag höll mig kvar. Vad dom andra skrattade åt mig, när jag sedan berättade (jag red sist i ledet så ingen hade sett mig där jag satt, rak som en fura)! Som tur var hade jag en lugn och trygg häst, Kreta, ett äldre erfaret sto.

Det här första året gav blodad tand, så det blev flera ridsemestrar i Åkersjön - det var årets höjdpunkt, något man verkligen längtade till. Inger, jag och flera andra kompisar åkte dit fyra år i rad, 1972 (1 vecka),-73 (2 veckor), -74 (2 veckor)och -75 (2 veckor), sammanlagt 7 veckor. Vid något tillfälle var delar av Hunnergänget med, Ulrika, Leffe och tvillingarna.

Ridningen, under de här veckorna, omfattade all typ av ridning, både dressyr, hoppning, uteridning och veckorna avslutades alltid med en långtur upp på fjället. Väl uppe sadlade vi av hästarna och serverades lunch, som man hade kört dit från hotellet. Ridningen upp och ner från fjället kunde ibland vara lite äventyrlig, t ex genom våtmarker där vi fick sitta av hästarna och leda dem för att de inte skulle sjunka ner.

På vägen hem stannade vi för att vattna hästarna. Elisabeth håller i Kreta medan jag fotograferar. Kjell till vänster och Inger till höger.

Hoppningen gick som en dans. På bilden hoppar jag Kreta. Varken förr eller senare har jag hoppat så mycket och så högt, 135 cm (måste ha varit sista året jag var där)! Hästen Nero hjälpte förstås till, han var en duktig hopphäst. Maggan (Thorsén) hade väl inte världens bästa hopphäst (Viking), se stilstudien på bilden överst.

Fikapaus. Elisabeth i hammocken Inger och Eva till höger.

På kvällarna var det fest! Mat och vin, sång och musik och sällskapslekar. Elisabeth i mitten och jag till höger på bilden.

Jag kan inte berätta om Åkersjön utan att nämna ridsår. Alla hade vi ridsår. Vi var ju ridksoleryttare och inte vana att rida varje dag, så ridsår var oundvikligt. Det var ett jämmer och klagande i duschrummet varje dag efte ridningen - det gjorde ju ont att duscha - och alla hade sina egna knep för att läka såren. Men vi kom underfund med att när man väl suttit upp - aj ont! - så bedövades ridsåren efter en stund. Att avstå från ridningen var ju inte att tänka på!

En episod jag minns är när vi red hem till stallet från ridbanan, som låg en bit bort, och grisarna hade kommit lösa! Vilket liv det blev! Hästarna flög åt alla håll med grisarna runt fötterna, som skrek vildsint. Vi lekte cowboys och skulle driva in grisarna i sina fållor igen med hjälp av hästarna. Det lyckades vi med och det blev en rolig historia. Hur många har varit med om grisjakt till häst?

En mindre lustig episod var när jag, vid ett tillfälle, blev matförgiftad redan första dagen vi kom dit, alltid till söndag lunch. Red det första passet på måndagen, men sedan var det kört. Låg i tre dagar och hade en papperskorg bredvid mig som toilett, för jag hade ingen möjlighet att hinna ut till toiletten i korridoren. På den fjärde dagen ville jag prompt upp på hästen igen, så jag följde med på en uteritt. Dumt! På hemvägen galopperade vi på en grusväg och då var jag så utmattad så jag kunde inte hålla mig kvar längre. Vilket blåmärke jag fick i baken! Stort som ett barnhuvud! Och ont gjorde det. Det var ingen lyckad vecka.