Gorkij var nog det närmaste drömhästen man kan komma, han hade allt. Vi fick många år tillsammans, elva år, och jag är väldigt tacksam för det.
Slutligen höll inte hans ben längre, han hade haft upprepade kotledsinflammationer under lång tid, och jag blev tvungen att skiljas från honom. Gorkij var då 22 år.
Han talade om för mig när det var dags. Då stod han på tre ben i hagen och "sa´": matte, nu vill jag inte vara med längre.
Det var svårt att skiljas från honom! Oj, så jag grät, det var fruktansvärt helt enkelt. Gull-Maj var där och tröstade mig, som tur var. Ludde ledde ut honom, så jag slapp att göra det själv, det hade jag inte klarat.
Jag visste också, att en sådan häst får jag aldrig mer. Bilden är från hans sista sommar. Han är fortfarande väldigt fin i kroppen, men med lindor på sina onda ben.
Välkommen att ta del av mitt långa och innehållsrika liv med hästar, som började på ridskola och slutade med egna hästar.. Pga av ålder och diverse krämpor har jag numera övergått till att vara andelsägare i galopphästar.
lördag 21 juni 2014
CRICCO-KURS I SUNDSVALL
Cricco skulle ha en kurs för ett gäng ryttare i Sundsvall, så hastigt och lustigt bestämde jag mig för att följa med. Anläggningen låg i Matfors, så jag bokade in mig på vandrarhemmet där. Gorkij fick bo i ett travstall i närheten.
Resan upp blev en veritabel mardröm! I höjd med Söderhamn råkade vi ut för ett åskväder som inte var av denna världen, men värst var nog det efterföljande skyfallet.
I bilen hade jag Caesar (min hund), som satt och skakade som ett asplöv av rädsla och bak i transporten hade jag en rädd häst, men jag kunde ju inte vara hos båda samtidigt. Jag sprang ut och tittade till Gorkij - han var i alla fall inte hysteriskt rädd - och stängde övre luckan och så in till Caesar igen.
Skyfallet var så kraftigt att högsta hastigheten på vindrutetorkarna inte räckte till och vägen förvandlades väldigt snabbt till en sjö. Och det blev mörkt som på natten. Det gick absolut inte att se någonting! Fanns inget annat att göra än att köra åt sidan och vänta på att det skulle gå över, vilket f ö alla bilister gjorde.
Så småningom lugnade det ner sig och vi kunde i sakta mak köra vidare. Men, i höjd med Hudiksvall, kom ett nytt skyfall! Det var inte riktigt lika kraftigt som det första, men vi blev ändå tvungna att köra åt sidan igen. Vi väntade ut ovädret och fortsatte vår resa mot Sundsvall.
Vi var naturligtvis kraftigt försenade och det blev en lite panikartad start på kursen.
Kursen i övrigt avlöpte väl - Gorkij gick "som en Gud" under hela veckan. Dom hade fantastiskt bra underlag - sand - både på utevolten och i ridhuset och det gillade han.
Under veckan passade jag på att hälsa på Maria i Hudiksvall. Vi var bl a och kollade i hennes stall och på ridskolan, men hennes häst var någon annan stans så honom såg jag aldrig.
Jag åkte också till Ånge och hälsade på Inga-Britt och Bo, där jag övernattade. Kändes precis som förr i världen, så hemvant och mysigt.
Hemresan gick bra utan några missöden.
Resan upp blev en veritabel mardröm! I höjd med Söderhamn råkade vi ut för ett åskväder som inte var av denna världen, men värst var nog det efterföljande skyfallet.
I bilen hade jag Caesar (min hund), som satt och skakade som ett asplöv av rädsla och bak i transporten hade jag en rädd häst, men jag kunde ju inte vara hos båda samtidigt. Jag sprang ut och tittade till Gorkij - han var i alla fall inte hysteriskt rädd - och stängde övre luckan och så in till Caesar igen.
Skyfallet var så kraftigt att högsta hastigheten på vindrutetorkarna inte räckte till och vägen förvandlades väldigt snabbt till en sjö. Och det blev mörkt som på natten. Det gick absolut inte att se någonting! Fanns inget annat att göra än att köra åt sidan och vänta på att det skulle gå över, vilket f ö alla bilister gjorde.
Så småningom lugnade det ner sig och vi kunde i sakta mak köra vidare. Men, i höjd med Hudiksvall, kom ett nytt skyfall! Det var inte riktigt lika kraftigt som det första, men vi blev ändå tvungna att köra åt sidan igen. Vi väntade ut ovädret och fortsatte vår resa mot Sundsvall.
Vi var naturligtvis kraftigt försenade och det blev en lite panikartad start på kursen.
Kursen i övrigt avlöpte väl - Gorkij gick "som en Gud" under hela veckan. Dom hade fantastiskt bra underlag - sand - både på utevolten och i ridhuset och det gillade han.
Under veckan passade jag på att hälsa på Maria i Hudiksvall. Vi var bl a och kollade i hennes stall och på ridskolan, men hennes häst var någon annan stans så honom såg jag aldrig.
Jag åkte också till Ånge och hälsade på Inga-Britt och Bo, där jag övernattade. Kändes precis som förr i världen, så hemvant och mysigt.
Hemresan gick bra utan några missöden.
GORKIJ PÅ ALMARE STÄKET
När vi lämnade stallet på Ekeby Säteri i Tungelsta följde flera år av idogt letande efter en kombination som skulle fungera med hänsyn till jobb, bostad och stall.
Till slut gav letandet och flyttandet resultat; bostad i Kallhäll, jobb på Medborgarplatsen dit jag kunde åka direkt med pendeltåget på mindre än 30 minuter, stallplats på Almare Stäket, 3 km från bostaden. Perfekt!
På Stäket var vi ett gäng som red en gång i veckan för Cricco Ekberg-Åkerberg. Himla roligt hade vi! Jag fick flera goda vänner där; Annika, Cilla och Gull-Maj framför allt. Cilla och jag red ofta ut tillsammans. Ibland gick vi alla tre promenader med hästarna under ivrigt tjattrande.
Det hände ju under de här åren att Gorkij blev halt - hans framben spökade av och till - då blev det sjukhagen med lindade ben och ett varmt och skönt täcke. Kolla huvan!
Varje vår klippte jag honom själv - han var snäll som ett lamm under klippningen, trots att klippmaskinen låter ganska mycket. På bilden syns bara halsen, men jag klippte hela hästen, han hade så tjock vinterpäls så jag var helt enkelt tvungen.
Första stallplatsen på Stäket var i Sörgården, som var ett kollektivstall. Därefter stod vi ett tag hos Ludde i hans lilla mysiga stall. Gorkij hade egen fönsterlucka och kunde stå och titta ut.
Slutligen hamnade vi i Norrgården, som erbjöd full skötsel.
Vi trivdes bra på Stäket och blev kvar där i 7 år, hela Gorkijs resterande livstid.
Till slut gav letandet och flyttandet resultat; bostad i Kallhäll, jobb på Medborgarplatsen dit jag kunde åka direkt med pendeltåget på mindre än 30 minuter, stallplats på Almare Stäket, 3 km från bostaden. Perfekt!
På Stäket var vi ett gäng som red en gång i veckan för Cricco Ekberg-Åkerberg. Himla roligt hade vi! Jag fick flera goda vänner där; Annika, Cilla och Gull-Maj framför allt. Cilla och jag red ofta ut tillsammans. Ibland gick vi alla tre promenader med hästarna under ivrigt tjattrande.
Gorkij fick också vänner på Stäket, först och främst Highlight, Cilla och Gull-Majs häst.
Det hände ju under de här åren att Gorkij blev halt - hans framben spökade av och till - då blev det sjukhagen med lindade ben och ett varmt och skönt täcke. Kolla huvan!
Varje vår klippte jag honom själv - han var snäll som ett lamm under klippningen, trots att klippmaskinen låter ganska mycket. På bilden syns bara halsen, men jag klippte hela hästen, han hade så tjock vinterpäls så jag var helt enkelt tvungen.
Första stallplatsen på Stäket var i Sörgården, som var ett kollektivstall. Därefter stod vi ett tag hos Ludde i hans lilla mysiga stall. Gorkij hade egen fönsterlucka och kunde stå och titta ut.
Slutligen hamnade vi i Norrgården, som erbjöd full skötsel.
Vi trivdes bra på Stäket och blev kvar där i 7 år, hela Gorkijs resterande livstid.
fredag 20 juni 2014
GORKIJ OCH JAG TÄVLAR DRESSYR
Matte förbereder sig för tävling på hemmaplan. Är du klar snart? undrar Gorkij.
Klara för start! Gud, så vacker han är älsklingen!
På tävlingsbanan.
Välförtjänt klapp på halsen efter väl utförd prestation.
Var har ni varit? Jag har väntat så länge på er, gläfser lilla Caesar.
Detta var vår allra första tävling tillsammans. Den ägde rum på hemmaplan, dvs på Ekeby Säteri. Senare blev det många fler tävlingar med varierat resultat. Med facit i hand kan jag konstatera att vi placerade oss ung varannan gång - inte så dåligt!
Tävlingslivet är dock ganska tufft, upp tidigt på morgonen (vid 5-6-tiden), köra till stallet, göra i ordning transporten, klä på hästen, åka till tävlingsplatsen (ibland 10 mil bort), rida fram för första klassen, rida sitt program, äta någonting till lunch (oftast fanns bara varm korv att tillgå), rida fram för nästa klass (för man skulle ju tävla i två klasser när man ändå var där), rida nytt program, lasta hästen, åka hem, lasta ur, mocka boxen (för det hann man ju inte på morgonen), mocka transporten, parkera den och slutligen åka hem igen fullständigt utmattad och med rejäl huvudvärk. Det blev ganska sent innan man kom hem och sedan skulle man upp och jobba nästa morgon. Nej, tack. Vi slutade ganska snart med tävlandet.
Klara för start! Gud, så vacker han är älsklingen!
På tävlingsbanan.
Välförtjänt klapp på halsen efter väl utförd prestation.
Var har ni varit? Jag har väntat så länge på er, gläfser lilla Caesar.
Detta var vår allra första tävling tillsammans. Den ägde rum på hemmaplan, dvs på Ekeby Säteri. Senare blev det många fler tävlingar med varierat resultat. Med facit i hand kan jag konstatera att vi placerade oss ung varannan gång - inte så dåligt!
Tävlingslivet är dock ganska tufft, upp tidigt på morgonen (vid 5-6-tiden), köra till stallet, göra i ordning transporten, klä på hästen, åka till tävlingsplatsen (ibland 10 mil bort), rida fram för första klassen, rida sitt program, äta någonting till lunch (oftast fanns bara varm korv att tillgå), rida fram för nästa klass (för man skulle ju tävla i två klasser när man ändå var där), rida nytt program, lasta hästen, åka hem, lasta ur, mocka boxen (för det hann man ju inte på morgonen), mocka transporten, parkera den och slutligen åka hem igen fullständigt utmattad och med rejäl huvudvärk. Det blev ganska sent innan man kom hem och sedan skulle man upp och jobba nästa morgon. Nej, tack. Vi slutade ganska snart med tävlandet.
GORKIJ OCH JAG PÅ STRÖMSHOLMSKURS
Första gången Gorkij och jag var på kurs tillsammans på Strömsholm red vi för Sten Lindgren. På bilden får vi instruktioner.
Vilka var där och gjorde ett reportage om oss? Jo, tidningen Ridsport. Roligt!
Veckans program. Ett intensiv och varierat program och jätteroligt! Det var omväxlande hoppning och dressyr och på olika platser hela tiden; Vita Ridhuset, Gula ridhuset, Nya Ridhuset, Österängen, Koängen, utebanan vid nya ridhuset, hoppning på terrängbanan osv.
Vart tar ni vägen? undrar Sten.
Vilka var där och gjorde ett reportage om oss? Jo, tidningen Ridsport. Roligt!
Veckans program. Ett intensiv och varierat program och jätteroligt! Det var omväxlande hoppning och dressyr och på olika platser hela tiden; Vita Ridhuset, Gula ridhuset, Nya Ridhuset, Österängen, Koängen, utebanan vid nya ridhuset, hoppning på terrängbanan osv.
Vart tar ni vägen? undrar Sten.
En stunds vilopaus. Kolla vilket steg han hade den hästen!
En nöjd och belåten matte får också pusta ut.
Alla fotografierna har tagits av tidningen Ridsports fotograf.
Vi kursdeltager hjälptes åt att videofilma varandra så jag har en hel de filmer från den här och flera efterföljande kurser. Den här kursen gav mersmak.
Senare blev det många fler sommarkurser på Strömsholm för Svante Jansson (jag har flera video´s därifrån). Förutom ett dressyrpass rider man också ett pass ute eller på egen hand.
Vi fick bl a rida terrängshoppningsbanan under Svantes överinseende och galoppera i full fart runt Österängen. Kul, minst sagt! (Jag var tuffare på den tiden!)
När Gorkij och jag red ut på egen hand klättrade vi mycket upp och ner i sandtaget och gjorde egna små utflykter.
Det är så roligt att tänka tillbaka på alla minnen därifrån och alla trevliga människor jag har träffat där.
Svante-kursarna var lite priviligierade, vi fick bo i egna rum i "Totta-villan" och hade det lyxigt värre.
Så många fantastiska minnen jag har ifrån det vackra Strömsholm!
måndag 16 juni 2014
EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE OCH ETT ÄVENTYR
Att åka till Strömsholm på kurs med sin alldeles egna häst - det hade jag länge drömt om. Nu skulle det bli av.
Jag hade bara haft Gorkij i en månads tid när det bar iväg.
Jag hade aldrig lastat in en häst i en transport, jag hade aldrig kört hästtransport och jag hade aldrig lastat ur en häst ur transporten. Det mesta gick på tok.
Ilastningen gick nog bra för det har jag inget särskilt minne av, men resan dit var en mardröm. Av någon outgrundligt anledning valde jag att åka en smal och krokig väg, som gick via Södertälje. Jag låg och kröp i 20-30 km/tim. Varje lastbilsmöte var en fasa, bilar som låg bakom och tutade var en annan fasa, varje kurva var en fasa, varje uppförs- eller nerförsbacke var en fasa, jag var livrädd! Resan tog 3 timmar i st f normalt 1½ timme.
Fram kom vi, men väldigt mycket försenade. Det blev bråttom att lasta ur och stalla in hästen. Jag fick hjälp med urlastningen, men jag visste ju inte hur man skulle göra och jag visste inte hur Gorkij skulle bete sig. Vi gjorde som man skall göra, dvs en lossade grimman - jag - och höll koll på framdelen, den andra fällde ner lämmen och höll koll på bakdelen. När väl lämmen var nerfälld kastade sig Gorkij ut och jag, min arma idiot, höll i grimskaftet för kung och fosterland, rädd att han skulle komma lös på stallplan. Det resulterade i BRÄNNBLÅSOR på båda händerna! Aj, aj, aj vad ont det gjorde. Spolade med kallt vatten, men det hjälpte föga. Sedan jag väl fått in hästen i stallet rusade jag ner till ridsportbutiken och köpte kylgel och gasbinda. Med detta bandage genomled jag introduktionspasset (drygt 1 timme) . Sedan skulle vi rida första passet - hur skulle nu det gå till med mina skadade händer? - den högra var värst. Det blev till att rida med tyglarna i vänster hand och den högra uppe i luften. Det gick det också tack vare min otroligt snälla häst, men väldigt ont hade jag.
Senare lärde jag mig att lasta ur själv - det var lätt som en plätt; lossade grimman fram, fällde ner lämmen bak, bad Gorkij att stanna kvar i transporten, tills jag sa´ "backa", då backade han snällt och lydigt ut ur transporten alldeles själv - tänk om jag hade vetat det!
Jag hade bara haft Gorkij i en månads tid när det bar iväg.
Jag hade aldrig lastat in en häst i en transport, jag hade aldrig kört hästtransport och jag hade aldrig lastat ur en häst ur transporten. Det mesta gick på tok.
Ilastningen gick nog bra för det har jag inget särskilt minne av, men resan dit var en mardröm. Av någon outgrundligt anledning valde jag att åka en smal och krokig väg, som gick via Södertälje. Jag låg och kröp i 20-30 km/tim. Varje lastbilsmöte var en fasa, bilar som låg bakom och tutade var en annan fasa, varje kurva var en fasa, varje uppförs- eller nerförsbacke var en fasa, jag var livrädd! Resan tog 3 timmar i st f normalt 1½ timme.
Fram kom vi, men väldigt mycket försenade. Det blev bråttom att lasta ur och stalla in hästen. Jag fick hjälp med urlastningen, men jag visste ju inte hur man skulle göra och jag visste inte hur Gorkij skulle bete sig. Vi gjorde som man skall göra, dvs en lossade grimman - jag - och höll koll på framdelen, den andra fällde ner lämmen och höll koll på bakdelen. När väl lämmen var nerfälld kastade sig Gorkij ut och jag, min arma idiot, höll i grimskaftet för kung och fosterland, rädd att han skulle komma lös på stallplan. Det resulterade i BRÄNNBLÅSOR på båda händerna! Aj, aj, aj vad ont det gjorde. Spolade med kallt vatten, men det hjälpte föga. Sedan jag väl fått in hästen i stallet rusade jag ner till ridsportbutiken och köpte kylgel och gasbinda. Med detta bandage genomled jag introduktionspasset (drygt 1 timme) . Sedan skulle vi rida första passet - hur skulle nu det gå till med mina skadade händer? - den högra var värst. Det blev till att rida med tyglarna i vänster hand och den högra uppe i luften. Det gick det också tack vare min otroligt snälla häst, men väldigt ont hade jag.
Senare lärde jag mig att lasta ur själv - det var lätt som en plätt; lossade grimman fram, fällde ner lämmen bak, bad Gorkij att stanna kvar i transporten, tills jag sa´ "backa", då backade han snällt och lydigt ut ur transporten alldeles själv - tänk om jag hade vetat det!
GORKIJ OCH JAG RIDER UT
Som f d ridskoleryttare hade jag inte någon erfarenhet alls av att rida ut på egen hand och när jag delade häst var vi ju alltid två som red ut tillsammans.
Det var bara att sätta igång och prova sig fram. Som tur var hade jag blivit ägare till världens snällaste häst. Förra ägaren hade berättat för mig att han hade varit Luciahäst i Farsta centrum. Det brukade jag tänka på när jag red ut - klarade han det så klarar han det mesta. Och så sjöng jag, mer för att lugna mig själv än för att lugna honom. "Hej alla älgar och alla rådjur, här kommer Gurkan och hans matte" skrålade jag. Eller också sjöng jag "Härlig är jorden", för det var verkligen härligt att rida ut i naturen med sin egen ägandes häst och känna samhörigheten oss emellan.
Med tiden blev vi väldigt trygga med varandra och jag kunde rida ut honom var som helst och när som helst - underbart! Har fantastiska minnen från våra utflykter tillsammans.
Ofta hade jag hundarna, Felicia och Caesar, med när vi red ut.
Ett tillfälle jag minns var när vi var några stycken, Eva, Ragnhild och jag, som red ut på Stäksöns norra del. Vi var då tvungna att passera järnvägsspåren och då hände det mardrömslika - Gorkij fastnade med ena framhoven i järnvägsrälsen och gick omkull! Oh fasa, skulle jag nu få se tåget köra över min häst?! Tågen gick med 6 minuters mellanrum, så det var stor risk. Som tur var kom Gorkij loss i tid, men ådrog sig en gaffelbandsskada. Det tog 8 månader innan den skadan var läkt. Under den tiden var jag ute och gick med honom i ur och skur.
Det var bara att sätta igång och prova sig fram. Som tur var hade jag blivit ägare till världens snällaste häst. Förra ägaren hade berättat för mig att han hade varit Luciahäst i Farsta centrum. Det brukade jag tänka på när jag red ut - klarade han det så klarar han det mesta. Och så sjöng jag, mer för att lugna mig själv än för att lugna honom. "Hej alla älgar och alla rådjur, här kommer Gurkan och hans matte" skrålade jag. Eller också sjöng jag "Härlig är jorden", för det var verkligen härligt att rida ut i naturen med sin egen ägandes häst och känna samhörigheten oss emellan.
Med tiden blev vi väldigt trygga med varandra och jag kunde rida ut honom var som helst och när som helst - underbart! Har fantastiska minnen från våra utflykter tillsammans.
Ofta hade jag hundarna, Felicia och Caesar, med när vi red ut.
Ett tillfälle jag minns var när vi var några stycken, Eva, Ragnhild och jag, som red ut på Stäksöns norra del. Vi var då tvungna att passera järnvägsspåren och då hände det mardrömslika - Gorkij fastnade med ena framhoven i järnvägsrälsen och gick omkull! Oh fasa, skulle jag nu få se tåget köra över min häst?! Tågen gick med 6 minuters mellanrum, så det var stor risk. Som tur var kom Gorkij loss i tid, men ådrog sig en gaffelbandsskada. Det tog 8 månader innan den skadan var läkt. Under den tiden var jag ute och gick med honom i ur och skur.
GORKIJ I STALLET PÅ EKEBY
Stallet var ett kollektivstall med 19 hästar. På vardagarna skötte en av tjejerna om stallet, men på helgerna hade vi rullande schema. Det innebar att man hade en hel helg, från tidig lördag morgon till sen söndag kväll. 19 hästar skulle ha täcke på och av, 19 hästar skulle ut och in från hagen, 19 boxar att mocka. puh man var helt slut efter en sådan helg!
Veteranen i gänget, Jörgen, kunde och visste det mesta så han lärde mig mycket.
MIN FÖRSTA HELT EGNA HÄST
Jag letade både länge och väl efter min drömhäst. Visste precis vad jag ville ha; en lite äldre välutbildad läromästare, om han (för en valack skulle det vara) dessutom var snygg att titta på så gjorde det ju ingenting.
Och rätt som det var fick jag syn på denna annons i tidningen Ridsport. Slängde mig på telefonen - den hästen skulle jag ha! Fick ställa mig i telefonkö för det var så många som ringde! När jag äntligen kom fram och fick tala om att jag var MYCKET INTRESSERAD fick jag till svar att han redan var bortlovad. "Men kan jag inte få komma och titta på honom i alla fall?", frågade jag. "Nej, Ja, kanske, men det var nog ingen större idé att jag gjorde mig besväret att åka ut till Ingarö". "Jamen bara titta, så har jag i alla fall sett honom om nu tjejen som tingat honom skulle hoppa av. Jag vill verkligen ha honom." Lyckades till slut övertala mannen i familjen att jag skulle få komma.
Ivrig och förväntansfull gav jag mig iväg. När jag kom fram mötte ägaren mig på gården och sa´ att "det var ju tråkigt att jag hade åkt ända dit för han var ju redan såld, men du kan ju få titta på honom i alla fall". Vi gick till hagen och beundrade honom på avstånd. "Du kan få se en tävlingsvideo också", sa ägaren. Jag blev förstås väldigt imponerad, vilket jag också gav uttryck för. Plötsligt säger hon att "jag skall ändå rida en annan av hästarna så du kan få följa med och rida honom". Yippie! Kl 22.30 på kvällen gav vi oss i väg ut i halvmörkret. Under ridturen, som gick bra, fann vi att vi hade gemensamma bekanta och jag fick också tillfälle att tala om att jag kunde köpa honom kontant och på direkten. "Ja, jag sätter upp dig som nummer två på listan", säger ägaren. Det var ju ett stort steg framåt. Hon skulle kontakta den presumtiva köparen igen och höra av sig till mig.
Några dagar av spänningsfylld väntan väntade. Och så plötsligt, tidigt en måndagmorgon på jobbet, ringde telefonen "Du får köpa honom" sade säljaren. Den andra tjejen hade svårt att få fram kontanter och var tvungen att sälja en annan häst först. Jag jublade och dansade runt i korridoren. "Han är min" tjoade jag.
Säljaren ombesörjde snabbt en veterinärbesiktning och bara några dagar senare hjälpte hon mig att köra honom till Ekeby Säteri, hon ville se hur han skulle få det. Jag köpte även hans transport, så han kände sig nog hemma i den när vi åkte iväg. Och så var drömhästen min! Jag var överlycklig!
Första bilden jag tog på honom i hagen på Ekeby. Visst är han vacker?!
Och rätt som det var fick jag syn på denna annons i tidningen Ridsport. Slängde mig på telefonen - den hästen skulle jag ha! Fick ställa mig i telefonkö för det var så många som ringde! När jag äntligen kom fram och fick tala om att jag var MYCKET INTRESSERAD fick jag till svar att han redan var bortlovad. "Men kan jag inte få komma och titta på honom i alla fall?", frågade jag. "Nej, Ja, kanske, men det var nog ingen större idé att jag gjorde mig besväret att åka ut till Ingarö". "Jamen bara titta, så har jag i alla fall sett honom om nu tjejen som tingat honom skulle hoppa av. Jag vill verkligen ha honom." Lyckades till slut övertala mannen i familjen att jag skulle få komma.
Ivrig och förväntansfull gav jag mig iväg. När jag kom fram mötte ägaren mig på gården och sa´ att "det var ju tråkigt att jag hade åkt ända dit för han var ju redan såld, men du kan ju få titta på honom i alla fall". Vi gick till hagen och beundrade honom på avstånd. "Du kan få se en tävlingsvideo också", sa ägaren. Jag blev förstås väldigt imponerad, vilket jag också gav uttryck för. Plötsligt säger hon att "jag skall ändå rida en annan av hästarna så du kan få följa med och rida honom". Yippie! Kl 22.30 på kvällen gav vi oss i väg ut i halvmörkret. Under ridturen, som gick bra, fann vi att vi hade gemensamma bekanta och jag fick också tillfälle att tala om att jag kunde köpa honom kontant och på direkten. "Ja, jag sätter upp dig som nummer två på listan", säger ägaren. Det var ju ett stort steg framåt. Hon skulle kontakta den presumtiva köparen igen och höra av sig till mig.
Några dagar av spänningsfylld väntan väntade. Och så plötsligt, tidigt en måndagmorgon på jobbet, ringde telefonen "Du får köpa honom" sade säljaren. Den andra tjejen hade svårt att få fram kontanter och var tvungen att sälja en annan häst först. Jag jublade och dansade runt i korridoren. "Han är min" tjoade jag.
Säljaren ombesörjde snabbt en veterinärbesiktning och bara några dagar senare hjälpte hon mig att köra honom till Ekeby Säteri, hon ville se hur han skulle få det. Jag köpte även hans transport, så han kände sig nog hemma i den när vi åkte iväg. Och så var drömhästen min! Jag var överlycklig!
Första bilden jag tog på honom i hagen på Ekeby. Visst är han vacker?!
onsdag 4 juni 2014
ULRIK OCH SALUT
Ulrik till vänster och Salut till höger.Ulrik
Salut
Maria och Salut till vänster, Marianne och Ulrik till höger.
Ganska maffiga herrar som synes. Ulrik (e Utrillo) var 172 hög och Salut (e Cyrill) var 176 hög.
Vi var fyra tjejer som köpte dessa två hästar tillsammans 1989.
Problemet var bara att vi var tre som ville rida Salut och bara Marianne som ville rida Ulrik. Han var svårriden - lång i ryggen och svår att samla.
Det höll alltså inte i längden. De andra tre löste ut mig och jag kunde då köpa min första alldeles egna häst.
ASYMMETRISK HÄST?
Medfödd asymmetri
Ett av dressyrens mål är att rakrikta hästen. Att detta är ett mål beror på att hästar, alla hästar, är antingen böjda till höger eller till vänster. Jag har hört olika förklaringar för varför det är så här, varav en är att fostret ligger böjd i stoets livmoder. Det här skulle kunna förklara varför det verkar finns lika många ”högervridna” som ”vänstervridna” hästar. Hur som, en oskolad häst är aldrig rakriktad.
Det här innebär att en häst som är böjd till höger kommer:
*) vrida sitt huvud åt höger
*) lägga mer vikt på sin vänstra bog
*) föra bakdelen åt höger
*) höger bakben kommer att föras fram längre än det vänstra, men det bär inte maximalt med vikt då det förs något åt sidan. Det förs fram mer än det skjuter på.
*) vänster bakben kommer att skjuta på mer än det högra, men föras fram mindre än det högra
*) att belasta vänster laterala benparet (på den konvexa sidan) mer än den högra
det högra laterala benparet står tätare ihop (den konkava sidan) än det vänstra och bär mindre vikt
När du rider en häst som är böjd till höger kommer den hästen att svänga lättare till höger än vänster, samt ha en fallenhet för att förstora denna sväng eftersom hästen överbelastar sin yttre bog. När hästen å andra sidan ska svänga till vänster gör den det genom att falla i rörelseriktningen på den överbelastade bogen samtidigt som den självmant ställer sig utåt. Vanligen tar en högerböjd häst lättare höger galopp men med baken innanför spåret.
När du rider kommer du även att känna att hästen har en bra kontakt på vänster tygel, men vägrar ta kontakt på höger tygel. Ditt säte sänks mer till höger än vänster i varje steg och din högra skänkel ligger närmre intill hästen medan din vänstra skänkel trycks bort från vänster bakben. I alla sidvärtsrörelser har hästen lättare att föra sin bogar åt vänster och sin bakdel åt höger.
“I allt arbete i höger varv uppfattas hästen som lösgjord och 'balanserad', I vänster varv verkar den stel och 'obalanserad.“ P. Karl, Twisted truths of modern dressage (2008), min översättning.
(Källa: På spaning efter klassisk ridning)
Stämmer så bra på Ronja!
ÖPPNA
I öppna skall det inre bakbenet sättas ned mitt under hästens tyngdpunkt, vilket även är mitt under ryttarens rumpa. I öppna är hästen mer böjd än i skänkelvikningen. Oftast kommer böjningen av sig självt, som ett resultat av den sidförande innerskänkeln. I öppnan får hästen en underbar gymnastik i ryggmuskulatur och bogar. Böjningen ger ett stretchande arbete i ryggmusklerna på utsidan samtidigt som frambenen kliver i sidled och stretchar musklerna i hästens bogar.
Öppna kan ridas i alla gångarter. Den är ett underbart sätt att få hästen att balansera sig i galoppen. Öppna i galopp kan man börja träna samtidigt som man tränar öppna i trav, men man kan aldrig rida med stor tvärning i galoppen.
.... ryttarens underkropp skall ha samma vinkel/riktning som hästens höfter,
.... ryttarens överkropp skall ha samma vinkel/riktning som hästens bogar,
.... om vi ser till att ha ytter bogspets mitt framför oss i öppnan, hamnar inner bak mitt under ryttaren och vi rider en bra öppna.
Källa: Markus Holst, Video Bent Branderup
Ronja har mycket lätt för öppna och utför rörelsen med flyt och schvung. Rider öppna så gott som vid varje pass. Tack för tipset med bogspetsen - har provat och det fungerar utmärkt.
Öppna kan ridas i alla gångarter. Den är ett underbart sätt att få hästen att balansera sig i galoppen. Öppna i galopp kan man börja träna samtidigt som man tränar öppna i trav, men man kan aldrig rida med stor tvärning i galoppen.
.... ryttarens underkropp skall ha samma vinkel/riktning som hästens höfter,
.... ryttarens överkropp skall ha samma vinkel/riktning som hästens bogar,
.... om vi ser till att ha ytter bogspets mitt framför oss i öppnan, hamnar inner bak mitt under ryttaren och vi rider en bra öppna.
Källa: Markus Holst, Video Bent Branderup
Ronja har mycket lätt för öppna och utför rörelsen med flyt och schvung. Rider öppna så gott som vid varje pass. Tack för tipset med bogspetsen - har provat och det fungerar utmärkt.
KLOKA ORD AV CRAIG STEVENS
"Qualitative relationships must precede quantitative action. Tempo is always slow and always calm. One step, one thought.
I am working on the sound of one hoof.
Simple but never easy.
"Craig Stevens
8 TRÄNINGSPRINCIPER

Träningsprinciperna överensstämmer, glädjande nog, väldigt väl med Markus Holst´s (och mina egna) terorier.
I artikeln, som är skriven av Madeleine, kan man också läsa;
" Hästar skall inte underkastas till att lyda utan lära sig att lyda, det är skillnad."
"Det finns alltid en underliggande anledning till alla beteendestörningar."
"84% (!) av hästarna -1.000 hästar- hade problembeteende när de reds - låg på bettet (Ronja kan ligga på lite när hon blir trött efter ett jobbigt ridpass, annars är hon väldigt lätt i handen), lyssnade inte vid avsaktning (Ronja är suverän på det!), stod inte stilla vid uppsittning (skärpning Ronja!) - 60% lydde inte hjälperna (Ronja är väldigt känslig för hjälperna, särskilt vikthjälperna, men kan ibland få för sig att hon vet bäst)."
Källa: Hästfocus (Mina kommentarer inom parentes.)
GALOPPOMBYTE
Galoppombyte börjar redan i skritt. I skritten kan vi träna omböjning och gör även så oberoende av ifall vi siktar på galoppombyte eller ej. Kan vi böja om hästen i ett och samma steg i skritt, kan vi nog snart göra det i trav och senare även i galopp.


När man kan böja om hästen inom ett skrittsteg, med början med bakdelen, börjar man att träna samma sak i trav. När man kan böja om hästen inom ett enda travsteg, är det dags att prova i galopp. Blir bytet inte rent, får man träna vidare på att böja om hästen.
Bäst tränar man till en början byten från förvänd sluta till rättvänd sluta. Denna sluta bör inte vara alltför tvär, utan snarare bara vara en antydan till att ha baken bredvid. Sedan böjer man om hästen, och upptäcker att man har fått en ny galopp. Att göra ett rent och snyggt byte kräver mer träning för ryttaren än det gör för hästen. det är ett av de moment i ridningen som kräver mest "timing".
Huvudhjälpen vid ett byte är ytterskänkeln som skall ge hästen signalen till den nya böjningen och därmed även den nya galoppen. Bästa tidpunkten att ge hjälpen är när det nya yttre bakbenet är på väg att lätta från marken. Det är ju när hästen har benet i luften han kan manövrera det, och signalen till detta behöver han alltså ha medan foten är i marken. Man känner detta som att hästens bak är på lägsta punkten och börjar att röra sig uppåt. Då skall nya ytterskänkeln hjälpa hästen uppåt, så att säga. Signalen till hästen blir att flytta baken något i sidled och att därmed böja om sig, vilket medför ny galopp.
Tänk sedan i bytet som i allt annat; En hjälp i taget, och fråga hjärnan om lov innan någon hjälp används. Inga kast med överlivet, inget dragande i någon tygel. Bara lugna fina hjälper."
Källa; Markus Holst Bild: Kyra Kyrklund
FÖRVÄND GALOPP

"Enkelt uttryckt handlar förvänd galopp om att kunna svänga utan att byta galopp.
Som en första övning kan man rida en båge efter långsidan i bibehållen galopp. Då blir det ju bara några få språng i den förvända galoppen, vilket är en lämplig nybörjarövning för såväl ryttare som häst.
Vi vet ju alla hur lätt det är att hästarna går i fel galopp, och svårare torde det inte vara att rida i förvänd galopp.
När vi pratar om hjälperna och ytter/inner, brukar vi referera till "galoppsidan". Så länge vi rider vänster galopp är således vänster sida inner sida. För att tryggt kunna rida vår förvända galopp skall vi sitta kvar "i galoppen". Vi skall fortsätta att sitta på inner sida och inner sittben, så som vi oftast sitter när vi rider rättvänt. Klarar vi att sitta kvar underlättar det betydligt att lyckas med den förvända galoppen. Vi kan, något förenklat sagt, inte styra med vikten i förvänd galopp utan får förlita oss på händer och fötter. Försöker vi styra med dragande tygel, blir det svårt för hästen att bli kvar i förvänd galopp. Hjälperna skall kommendera åt sidan. Viktigaste hjälpen anser jag vara den trängande inre tygeln.
Min erfarenhet är att bäst blir det om man har en svag tanke av sluta. Vi använder ytterskänkeln till att trycka bakdelen åt sidan, inåt, och använder innertygeln till att trycka framdelen utåt. På det viset får vi en häst som vänder. Så enkelt skulle jag vilja säga att det är. Därför är det bra om man kan rida förvända övningar på böjda spår i skritt och trav. Kan man det, brukar den förvända galoppen inte vålla så stora bekymmer.
När vi har kontroll på galoppen och kan galoppera lugnt och sansat, kan vi börja öva förvänt. Bäst är, som alltid, att i början öva i låga tempon.
Utöver lydighet är förvänd galopp en bra balansövning."
Utöver lydighet är förvänd galopp en bra balansövning."
Källa: Markus Holst Bild med text; Kyra Kyrklund
GALOPP

När du fattar galopp måste du vara noga med din egen balans.
Man måste ha en bra framåtbjudning, annars blir det inte någon galopp.
En okomplicerad fattning får jag om jag balanserar på inner stigbygel och smackar. Ibland kan jag behöva förstärka med spö eller skänkel.
På Strömsholm lärde jag mig att man för att fatta galopp skulle krama på yttertygeln och spänna inre skinkan, inget mer, och det fungerar faktiskt. Förutsättningen är då att man har en häst som är hyfsat lydig,
Träningsmässigt finns det ingen anledning att galoppera hästen innan den behärskar de flesta rörelser i de lägre gångarterna. Det är samma muskler som arbetar i skritt som arbetar i trav, och som även arbetar i galopp. I långsamma gångarter är det mindre risk att musklerna slits. Skritt är ridningens Tai Chi, och skall ur träningssyfte inte underskattas. Galoppen behövs emellertid för att träna galoppens koordination.
Källa: Markus Holst,Bild: Handbok för ryttare
RYGGNING

Ryggning handlar om att föra vår hand bakåt och förvänta oss att hästen följer med bakåt. På det viset är ryggningen en underbar kontroll av hästens lydighet för handen. Om vi får bekymmer i ryggningen, kan vi behöva andra hjälper för att hålla riktning och liknande.
När ryggningen är färdig skall vi låta hästen "pusta" en stund innan vi rider framåt. Ju osäkrare hästen är på ryggning desto längre skall vi låta den stå still och få beröm. Detta lilla stillastående skall inte förväxlas med en halt. Vi kräver inte av hästen att den skall ställa upp sig eller nåt sånt, bara att den avslutar ryggningen och förstår att ryggningen är färdig.
Källa: Markus Holst, Bild: Handbok för ryttare
Ibland är Ronja helt suverän på att rygga, lätt i handen, lyfter på benen och kan rygga hur långt som helst. Andra gånger är hon inte alls med på noterna och vägrar totalt.
BAKDELSVÄNDNING

I bakdelsvändningen vill vi att ytter bakfot skall kliva in under kroppen, men den viktigaste träningen är att ytter fram måste ta att stort steg framåt - inåt. Hästen skall sätta ner ytter fram under sin nos. Det blir stretching av musklerna i bogen. Hästen skall inte skjuta ifrån med ytter fram utan kliva före med den för att söka den nya balansen.
Den minsta bakdelsvändningen man kan göra, är den där inner bak trampar upp och ned på samma ställe. Det sällan motiverat att träna en så liten vändning. Den frestar mer på hästen än vad den ger i träningssyfte. Man får samma effekt om man låter inner bak gå framåt med små steg. Var gränsen går mellan bakdelsvändning och sluta på volt går inte att säga, rörelserna går i varandra.
Hjälperna i bakdelsvändning handlar mest om att flytta ytter framben framåt - inåt. Vi behöver alltså två tyglar som för hästen åt det nya hållet, och en ryttare som sitter inåt - bakåt. Tänk att du sitter ovanpå inner bakben, så hamnar du rätt.
När hästen behärskar bakdelsvändning i skritt, kan man prova att rida den i trav och galopp. Om hästen kan trava lugnt i samlat tempo på rakt spår och i sluta finns det inget som hindrar att men försöker att göra bakdelsvändningar i trav. Dessa kan till en början få bli större än dem man gör i skritt. (jfr Passad)
Källa: Markus Holst, Bild: Handbok för ryttare
Ronja är jätteduktig på bakdelsvändningar i skritt, stora som små. Började med att lära henne trampa runt ett steg i taget på en halv cirkelbåge. Piruetter är inte heller något problem för henne.
Skall vara observant på yttre frambenet nästa gång! Skall också prova i trav.
ÖPPNA OCH SLUTA
Syftet med skolorna, dvs Öppna och Sluta, är att få hästen att sätta ned ena bakbenet (om det är yttre eller inre beror på vilken av rörelserna vi rider) mitt under magen och bära sin vikt med det en stund. Det är styrke- och balansträning för hästen. För att veta om det är ytter eller inner bakben som hamnar under magen, måste hästen vara böjd i kroppen. Det är faktiskt olika muskelarbete, beroende på ifall ytter eller inner bakben bär.
Skänkelvikningen fungerar däremot lite annorlunda. Här får vi aldrig samma styrketräning som i de andra sidvärtsrörelserna. Skänkelvikning rider vi mest för att träna hästens lydighet för den sidförande skänkeln, och också som en enkel balansövning.
Tvärningarna kan ridas på 3 eller 4 spår. Det är inte bättre att rida med för mycket tvärning för då förlorar man effekten i rörelsen (bakfoten går inte längre mot tyngdpunkten, utan hamnar bredvid denna). Däremot skall ryttaren lära sig att veta hur mycket han tvärar och att lära sig att variera hur mycket han tvärar.
Källa: Markus Holst
Skänkelvikningen fungerar däremot lite annorlunda. Här får vi aldrig samma styrketräning som i de andra sidvärtsrörelserna. Skänkelvikning rider vi mest för att träna hästens lydighet för den sidförande skänkeln, och också som en enkel balansövning.
Tvärningarna kan ridas på 3 eller 4 spår. Det är inte bättre att rida med för mycket tvärning för då förlorar man effekten i rörelsen (bakfoten går inte längre mot tyngdpunkten, utan hamnar bredvid denna). Däremot skall ryttaren lära sig att veta hur mycket han tvärar och att lära sig att variera hur mycket han tvärar.
Källa: Markus Holst
SKÄNKELVIKNING

Skänkelvikningens syfte är endast att nöjaktigt lära hästen att förstå innebörden av den sidförande skänkeln även under färd framåt. Klarar hästen att nöjaktigt och med ungefär önskad tvärning följa den väg man hade tänkt sig (rakt fram eller på en volt), är det bättre att börja träna skolorna. Dessa ger en helt annan träningseffekt på hästen, medan skänkelvikningar mest ser snygga ut.
.....de mer gymnastiserande rörelserna öppna och sluta är, för en hyfsat erfaren ryttare, lika enkla att rida som en skänkelvikning.
För hästutbildningen kan skänkelvikning användas för att ge hästen en mycket tydlig uppgift: Sätt frambenen här och bakbenen där.
Källa: Markus Holst, Bild: Handbok för ryttare
tisdag 3 juni 2014
FRAMDELSVÄNDNING

Framdelsvändning är en mycket enkel rörelse vars enda syfte är att lära hästen förståelsen för den sidförande skänkeln.
Enligt mitt sätt att se på ridning är framdelsvändning, på samma sätt som alla andra rörelser, ett sätt att träna hästen. Det är därför oviktigt hur många steg vi rider i framdelsvändningen, dvs. hur mycket vi "svänger". På en ung häst nöjer jag mig ofta med ett till två stegs vändning, för att sedan rida framåt igen några steg och vända på nytt. På det viset blir det inte för svårt för honom. Det är effekten av rörelsen, i det här fallet lydighet för innerskänkeln, jag vill åt.
Det var så jag gjorde när jag lärde Ronja framdelsvändning, ett steg åt sidan och ett steg framåt.
För att hästen skall kunna vända så som du vill, måste innertygeln vara stilla.
Sitt genom hela vändningen kvar mitt över hästen. Om du flyttar din vikt åt sidan eller framåt kan hästen inte längre röra sitt bogparti så som det är meningen och han kan inte längre göra vändningen som du vill ha den.
I den idealiska framdelsvändningen behöver vi bara en hjälp för att vända hästen, dvs. den sidförande innerskänkeln. Att lära hästen att lyda den sidförande skänkeln betyder ju samtidigt att han skall ändra endast det i sin rörelse som påverkas av denna hjälp. En sidförande skänkel skall inte få hästen att öka tempot, minska tempot eller flytta framdelen åt något håll, utan han ska bara gå åt sidan med bakfötterna.
Källa: Markus Holst, Bild: Handbok för ryttare
VÄGEN, FARTEN, FORMEN - GRUNDERNA FÖR EN RÖRELSE

- Rätt väg. Var noga med att i förväg ha bestämt vart du skall rida ("tagit ögonmärke"). I en öppna, där vi ju oftast rider efter väggen, är ju detta inte så svårt. Om hästen inte längre är på väg åt rätt håll, hoppar vi för en stund över öppnan, och styr igen. (Den mer välutbildade hästen kan vi ju styra under bibehållen öppna.)
- Rätt tempo. Om hästen ökar/minskar, slutar vi tänka på öppna och reglerar tempot. Det är ingen idé att försöka rida en skola när hästen försöker att "fly".
Om hästen nu går åt rätt håll, i rätt tempo och med önskad böjning, lägger vi den rörelse vi vill rida "ovanpå" detta. På det viset kan vi initiera rörelsen med en enda hjälp, och det blir lätt för hästen att förstå vad den skall göra.
Så länge vägen, tempot och böjningen är rätt (jfr Åsa: vägen, farten, formen!), kan vi fortsätta att rida vår rörelse. Om någon av de tre grundstenarna faller bort, måste vi lägga den på plats igen innan vi överkorrigerar rörelsen. Det är t ex ingen idé att be om rätt tvärning i t ex en sluta om tempo eller böjning har gått förlorad. Plockar man dessa två grundpelare på plats, kommer tvärningen av sig själv.
Dock har vi den fördelen, att får man rätt på ena felet, får man även rätt på det andra felet. Det ena felet är alltid lättare att rätta till än det andra, men tyvärr finns det ingen självklarhet i vilken ordning man skall plocka rätt dem. Man får prova båda, och efter hand se vilket som på denna hästen och i denna situationen fungerar bäst.
Även i piaffen, är styrning och böjning viktigt att hålla reda på.
Att lära och rida en rörelse, kan man dela in i tre faser:
- Inlärningsfasen Här lär vi hästen rörelsen. Ofta upplever vi här hur hästen provar olika varianter i sina försök att förstå vad vi menar. Det är viktigt att inte bestraffa när hästen gör fel, utan bara lugnt träna vidare, att berömma och att upphöra med hjälperna när hästen gör rätt.
- Träningsfasen Nu har hästen förstått rörelsen, men har fortfarande svårt att utföra den. Det är i denna fas vi har mest användning av rörelsen. Det är hästens svårighet att utforma rörelsen som gör att han tar i och får muskler, samtidigt som hans balans förbättras.
- Uppvisningsfasen Nu är hästen så säker på rörelsen att den kan utföra den bra. I och med att hästen är så musklad, rörlig och balanserad att han enkelt kan utföra rörelsen har vi inte längre så mycket nytta av den. Det är dags att börja med svårare rörelser.
Källa: Markus Holst
ÖVERGÅNGAR
Hästens lydighet för hjälperna är mycket viktig för att få en bra övergång. Ju mindre man måste använda tygeln, desto bättre kan hästen balansera sig och alltså göra en bra övergång. Idealet är att man kan lätta lite på tygeln när man bromsar så att hästen har god rörelsefrihet genom hela avsaktningen/övergången.
Vi skall komma ihåg, att byte av gångart inte tvunget betyder byte av tempo/hastighet. Vi skall kunna få vår häst att trava i samma tempo som han nyss skrittade i, eller galopperade i för den delen.
Tanken bör vara, att frekvensen i skänkeln eller ryttarens rumpa, skall motsvara frekvensen i hästens ben. Enkelt uttryckt: Vill du trava skall du inte "klämma till" med skänkeln utan gunga på med hela dig, gärna inklusive stövelskaften, i den travtakt du vill att hästen skall inta. Vill du istället öka skritten, blir det ett lugnare gung i skrittakt.
Att ta sig från skritt till trav (eller galopp) behöver ju inte alltid betyda att man samtidigt ökar tempot. Tänk, som ett tydligt exempel, när man skall påbörja en piaff från skritt. Hästen skall trava, men faktiskt trava långsammare än han nyss skrittade. Här är det viktigt att man kan få hästen att trava utan att den tror att den samtidigt skall öka tempot.
Källa: Markus Holst
Vi har tränat övergångar utan att använda tygeln, dvs avsaktningar enbart med hjälp av sätet, en hel del i både trav och galoppp. 5 steg i skritt, 3 steg i skritt, 1 steg i skritt, halt osv. Fungerar utmärkt för det mesta. Ibland, i slutet av ett ridpass, kan hon ha blivit så framåt att hon ligger på lite och inte riktigt lyssnar - då är det bara att börja om från början igen, dvs i skritt.
ATT GÖRA HALT

Ju mindre vi måste använda tygeln för att stanna hästen, desto bättre blir halten. Hästen måste ha friheten att balansera sig när den går in i halten, och det gör den ju med hals och huvud.
101018: Yepp, så är det. Vi har tränat att göra halt, utan att använda tyglarna, från både skritt, trav och galopp. Fungerar bra för det mesta.
I halten skall hästen stå stilla, helt koncentrerad på mig. Han skall lyhört vänta på nästa signal och vara beredd att när som helst göra vad som helst. Jag skall, med en enda hjälp, kunna förvandla honom till en galopperande häst, piafferande häst, framdelsvändande häst eller ryggande häst, för att ta några exempel.
Även om idealet är att kunna gå direkt från en gångart till halt utan några steg i mellanliggande gångarter bör vi på träning ofta göra halter med några steg i mellanliggande gångarter. Då undviker vi att hästen lär sig att tvärnita.
Ur halten skritta fem steg, och det sjätte skall vara trav eller galopp. Om jag sedan kortar ned detta till först tre steg och sedan ett kan jag långsamt vänja hästen vid att göra snygga halter. Det viktigaste är att det blir det antal mellanliggande steg som jag bestämt.
Källa: Markus Holst
HORSES AND HUMANS AND PERFORMANCE

"Horses and humans are both social by nature, the difference is that horses are looking for well being through sharing the moment in companionship more than humans these days. It is a true magnetic draw that horses have for certain people, but it appears that the human is not wanting to connect with the horse as much as they want the horse to perform some act that they think is desirable. Maybe the horse does not want to be ridden or competed on."
Källa: Carolyn Resnick
Som tur är, så är Ronja MYCKET TYDLIG med att tala om vad hon vill. Hon talar om när hon tycker att det roligt att bli riden - då dansar hon - likaväl som hon talar om när hon INTE tycker att det är roligt - tvärstopp! För mig handlar det om att ta emot det hon bjuder på.
STÄLLNING OCH SVANS
.jpg)
Vad är det då som är rätt när vi ställer? Jo, att hästen vrider halsens översta del, dvs. nacken. Så sägs också i de flesta böcker, men det brukar bli bortglömt.
Det är enklare att kontrollera detta genom att titta på ganaschen än att titta på ögonbågen. Om ganaschen har krupit in under hästhalsen är hästen ställd. Om det är fullt med skrynklor vid gropen mellan inner ganasch och halsen, är hästen oftast ställd. Är hästen ställd, skall man om man tittar framifrån (från huvudet) utmed inre ganaschen se ut framför den yttre bogen. Bäst jämför man höger och vänster sida om man kan se en skillnad på hur hästen håller sitt huvud. Att man alls pratar om hästens nacke och att ställa hästen är för att den inte automatiskt böjer sig i nacken bara för att resten av den böjer sig. Det är först om nacken är med i böjningen, alltså om hästen är ställd, som vi kan få den genomgående böjningen. Är inte nacken med, är det säkerligen även någon annan del av hästen som inte är med.
På en väl gymnastiserad häst, kan man se att svansen följer med i böjandet. Är hästen böjd åt vänster hänger svansen åt vänster. Är hästen böjd åt höger, hänger svansen åt höger. På de flesta hästar får vi dock konstatera att svansen bara är med ibland.
På en väl gymnastiserad häst, kan man se att svansen följer med i böjandet. Är hästen böjd åt vänster hänger svansen åt vänster. Är hästen böjd åt höger, hänger svansen åt höger. På de flesta hästar får vi dock konstatera att svansen bara är med ibland.
Källa: Markus Holst, Bild: Marita, från provridningen
Ronja har väldigt lätt för att ställa, både till höger och vänster. Hon är hur smidig som helst. Skall, vid tillfälle, be någon kolla om svansen är med - har aldrig tänkt på det.
BÖJNING

Det primära syftet med böjningen är att hitta den lösgjorda, avslappnade hästen .....
...... en av de grundläggande egenskaperna hos den böjda hästen. Den skall böja sig i försök att länga ut sin yttersida, viket kräver att hästen kan och törs slappna av i sina muskler på utsidan. Detta böjande leder alltså till att inner höft åker framåt. Men det skall även leda till att ytter bog åker fram vilket leder till att ytter framfot når än längre framåt!
Böjandet handlar om att få hästen att länga ut sig. Jag tittar mer och mer på hästens rörelseförmåga i ytter fram när jag bedömer hur lösgjord en häst är. Hästen skall kunna sträcka ytter fram ordentligt framåt, men även kunna före den åt sidan, in framför hästen så som hästen gör i bakdelsvändningar och piruetter. Även här skall vi ha ytter fram så långt fram som möjligt, inte nödvändigt åt sidan.
Den grundläggande hjälpen för att böja hästen, oberoende av om vi rider på ett böjt eller ett rakt spår, är vikten. Vikten skall placeras över hästens inre sida. Om vikten placeras ojämnt över hästen försöker hästen hitta ett sätt att balansera ryttaren mellan sina fötter. Enklaste sättet är att placera tyngdpunkten där ryttaren är, dvs. vid sidan av tungdpunkten, vilket leder till att hästen böjer sig.
Det böjande tygeltaget bygger på det vanliga undan för tryck-tänkandet. Ryttaren belastar tygeln, vilket bör leda till att hästen avlastar den, och därmed böjer sig. Om vi tar inner hand mot naveln, och hästen "kämpar emot", dvs. belastar tygeln, har vi ett utmärkt redskap i det ledade tränsbettet, där vi ju kan röra en del i taget. Om vi i detta läge skakar på innerhanden får vi oftast önskad effekt "vispa grädde eller knackar på en dörr" brukar jag kalla det. Överste Podhajskiy jämför det med att krama vatten ur en svamp. Den vibration som vi uppnår, försvårar för hästen att belasta inner tygel, och han väljer oftast att lätta på den och således böja sig. Vi kan konstatera detta genom att det blir lätt i inner tygel. När det blir det, är grädden färdigvispad och vår hand skall bli stilla och gå lite framåt.
Kom ihåg att alltid och ofta kontrollera böjningen genom att gå fram med innertygeln. Om böjningen förblir densamma även med en hängande innertygel kan vi vara nöjda och åter låta hästen hålla i vår innerhand. Om böjningen däremot minskar när innerhanden går fram, kan vi konstatera att vi har en dragkamp och inte en avslappning. Detta är ett tecken på att hästen inte är genomgående böjd, och troligen skjuter ut bogen.
Källa: Markus Holst, Bild; Marita, från provridningen
Ronja är oerhört känslig för vikthjälperna, jag kan få henne att gå åt vilket håll jag vill, t om på en volt, med enbart vikthjälperna och på långa tyglar.
Hon bibehåller ställning och böjning om jag lättar på innertygeln, vilket jag ofta gör för att klappa och berömma henne.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)



























